Om kroppar kunde tala...

Om kroppar kunde tala… 
   Men det gör de ju! 

   De är högst kommunikativa, det är bara vi som glömt bort hur man lyssnar. 

Kroppen har ett annat språk än våra hjärnor. 

   En annan agenda. 

   Där våra hjärnor försöker förstå och räkna ut, kommunicerar våra kroppar intuitivt, omedelbart. 

De bara gör. 

   Och förstår vi inte vad så gör de mer. 

   Som växer till exempel. 

Jag har studerat med David Bedrick och läst hans bok You Can't Judge a Body by Its Cover: 17 Women's Stories of Hunger, Body Shame, and Redemption. 

   Där har jag läst olika berättelser om hur kvinnors kroppar så väldigt tydligt talar ett språk vi behöver börja lära oss att lyssna till igen. 

Och inte bara kvinnors kroppar såklart, alla kroppar. 

   Men boken handlar om kvinnors kroppar, kroppar som i vårt samhälle idag ska kontrolleras, snyggas upp och paketeras. 

   Och inte bara kropparna, vi ska anpassa oss, hålla tillbaka, förminska oss, inte vara till besvär, släta över och stå ut.

   Samtidigt som kropparna i många fall skriker sitt tydliga språk, "JAG VILL INTE!". 

Och inte bara det, de skriker ut en vilja att få ta plats, att få komma till tals, att få leva, att få njuta, att inte diskrimineras, att inte hållas tillbaka, att inte utsättas för våld eller hot! 

   

Tänk om vi istället för att döma ut en människa som går upp i vikt, skulle intressera oss för vad den människan inte får ta plats med, vad vi inte hör och förstår. 

   Vad hen har att säga, vad hen har för gåvor som inte uppskattas. 

Och det är ju inte bara människor med större kroppar som har mer att ta plats med. 

   Det är bara ett exempel på hur naturen i oss strävar mot sin egen sanning, oavsett våra försök att styra upp den. 

   Oavsett samhällets försök att intala oss att vi står över naturen. 

   

Vad jag önskar att vi med nyfikenhet och medkänsla, skulle se våra medmänniskor, oavsett storlek, som små vandrande universum. 

   Lika betydelsefulla som fantastiska, fyllda av gåvor och kompetenser. 

   Och att vi skulle sluta värdera dessa gåvor i vad människor är villiga att betala för dem. 

Under de senaste åren har jag kommit i kontakt med många kloka människor som förändrat mina perspektiv på många olika saker.    

   På helig vrede, skam, dysfunktionell andlighet, våra samhällsstrukturer, ensamhet, eget ansvar kontra samhälleligt ansvar och så vidare och så vidare. 

   

Och jag tror att det kanske gjort mig lite mer besvärlig. 

   För nu upplever jag så omedelbart när en kommentar är skammande, förminskande, nonchalerande. 

   Och det är inte medvetet gjort, det är jag helt övertygad om. 

   Det kommer från människor som bara vill väl.

Men likväl! 

   Och jag tror att vi behöver börja titta på det här ur ett högre perspektiv. 

   Börja se mönstren, strukturerna.

Hur vi "programmerats" att se på saker och ting ur ett perspektiv som inte gynnar alla. 

   Ett perspektiv som skapar motsättningar mellan svaga grupper, medan starka grupper tjänar på det. 

   Och som skapar skam och självförakt hos den som inte lyckas. 

För det är ju mitt fel. 

   Det lär vi oss. 

   Om jag bara kan förbättra mig så kan jag lyckas. 

Och jag är verkligen för att arbeta med sig själv!

   Men inte för att bli bättre, utan för att bli mer sann, riva ner murar, öppna upp för att lära känna skuggor och storheter. 

   För att i nyfikenhet förstå mer. 

Inte för att man inte duger som man är. 

Vi pratar om att ändra våra tankar. 

   Men lyssnar vi till våra kroppar? 

   Lyssnar vi till naturen?

   

För den talar tydligt till oss, både inom oss och utanför oss. 

Jag har börjat lyssna mer till min. 

   Och när något händer, när jag känner något i en situation, istället för att som tidigare, trycka undan känslorna för att försöka hantera situationen, så inser jag att om jag lyssnar till vad jag känner, så kan jag hantera situationen så mycket sannare. 

   För min kropp vet bättre än mitt huvud. 

Mitt huvud är vant vid att ta över, köra på. 

   Och kroppen skriker högre och högre för att bli hörd! 

   Så det är en dubbel rörelse. 

   Det handlar om att se strukturer och det handlar om att lyssna till kroppen. 

  

Den enskilda kroppen och mänsklighetens kropp.

   Samhällets kropp och jordens. 

   Verkar den må bra? 

   Var finns de röster som vi inte lyssnar till, men som vi verkligen behöver höra?

Och varför är det så svårt för oss att lyssna? 

   Vi har klimataktivister och kroppsaktivister, människor som protesterar mot orättvisor och förtryck, egna kroppar och själar, de talar alla till oss. 

   Så varför gör det inte större skillnad?

   

Jag tror det är för att vi kommit så långt ifrån vårt naturliga tillstånd.

   Vi har separerats och isolerats, blivit intalade att vi måste värna oss själva, uppmuntrats att sträva vidare i vår egoism.

   Istället för att se att vi alla hör ihop. 

   Vi matas med hot och hat istället för hopp och visioner. 

Om vi tar några steg tillbaka och tittar på våra liv, mänsklighetens liv, hur våra system fungerar, vad ser vi? 

   Jag ser väldigt mycket som inte fungerar, men som vi på något sätt fått för oss är naturlagar som inte går att förändra. 

   

System som inte gynnar varken mänskligheten, enskilda människor eller vår jord. 

   Men vi bara låter det fortgå för att vi intalas att det inte finns några alternativ. 

   Eller att alternativen är för krävande, att vi kommer att förlora på dem.

Men jag tror ju att vi i djupet av oss själva vet bättre. 

   När vi är i kontakt med våra kroppar och våra själar så vet vi så mycket mer!

   Och all vår ångest, oro och ilska kommunicerar också med oss.  

Vi behöver börja lyssna både till dem och till varandra. 

   Hitta lösningar tillsammans.

   Bryta ner murar, öppna upp dörrar och mötas. 

   

Jag skriver med om detta i min bok Helig vrede - Ett evangelium, som går att köpa via min hemsida själsligt.nu.