Sorgeprocess

Igår fick jag hem ett brev från Kammarkollegiet om att min vigningsrätt dragits in.  

   Ja, det är ju varken något förvånande eller särskilt dramatiskt. 

   Men det är de där konkreta sakerna som visar på det som är. 

   Jag är i en sorgeprocess och jag kommer varv för varv ner i nya lager. 

Samtidigt har vi skrivit på ett överklagande som skickats in idag. 

   En process jag är mycket nyfiken på av flera orsaker. 

   Både vad gäller hur sakfrågan kommer behandlas och bedömas, då vi argumenterar för att det inte finns någon grund för domen alls. 

   Men kanske framför allt vad hela den här processen blottlägger. 

För mig är det ju tydligt att allt det här visar på precis det jag försöker beskriva.

   Vad som händer när man manövrerat ut det feminina. 

   Och jag märker det i mig själv också.

   Hur de här lagren jag rör mig igenom ytterligare bryter bort gamla föreställningar och stelnade former. 

Det är en slags befrielse, absolut! 

   Inte från kyrkan, eller från att vara präst.

   Utan från institutionen kyrkan och den instängande prästrollen. 

Redan när jag skrev min bok gick jag noggrant igenom raderna i ordningen för vår prästvigning. 

   Jag hittade de motsättningar som jag brottats med genom åren. 

   Och det är definitivt något annat att verkligen gå in i raderna när man varit präst ett tag.

   När orden fått kött och blod.

   

Vad är det att förverkliga sin kallelse med Kristus som förebild?

   Om man verkligen tar det på allvar, som vi väl bör. 

   Tydligen kan det leda en ut ur kyrkan också. 

Det är prästvigningstider just nu, så frågan blir ju extra aktuell. 

   Många är de jubileumsposter som farit förbi "Idag är det X år sen jag prästvigdes ... ".

   Mitt flöde har fyllts av bilder på glada nyprästvigda, på stolta biskopar, i flera dagar nu.

   

Någon skrev att det snart var dags för prästexamen kring den nya boken om nattvarden som kommit. 

   Och jag var nära att skriva som en kommentar att var noga med att klargöra vilka ord som är tillåtna att använda när ni pratar om den för annars kan kragen ryka igen. 

Och återigen så är det ju väl regisserat.

   Inte för att vara sadistiskt, utan för att det tar mig ännu djupare ner. 

   Inte i mina tankar, utan i mina känslor, i kroppen. 

   Illamående, gråtattacker, en enorm trötthet, ångest.

   

Mycket ångest har det varit den senaste veckan.

   Något som försöker bryta sig loss.

   En helig vrede som jag anar, men inte riktigt känner än. 

   För det är inte riktigt dags än.

   

Sorgen har verkligen olika faser och idag tänker jag en del på varför jag ville bli präst och vad en präst är för mig. 

   Jag är stolt att jag följt mitt kall, följt Gud.

   För mina år som fängelsepräst, men också att jag varit villig att gå vidare när det varit dags. 

   Att jag tog tjänstledigt och pilgrimsvandrade.

   Att jag försökt skapa mer av en kyrka för själen, för det höll jag ju på med redan för över 10 år sen. 

   Att jag i alla tjänster jag haft arbetat med fördjupning och att föra in mer av en levande Gud.

   Att mitt nav varit själavården i alla olika former.

   Att tron handlat om relation och varit fokuserad kring det som är gott för människan.

   Ja, det finns absolut en röd tråd.  

Och när jag sörjer så är det inte för att jag är i något slags motstånd mot att jag är just här, just nu. 

   Jag ser Gud i det här också! 

   Verkligen! 

   Och att få sörja är en del av det. 

   Sorgen är en del av vägen framåt och den läker också. 

För det finns mycket osörjd sorg i mig kopplad till kyrkan och den får nu smälta bort. 

   Och inte bara sorg; all oro, ängslighet och rädsla kopplad till kyrkan. 

   Jag ser all kraft jag förlorat när jag försökt inordna mig, ägnat så mycket energi åt att känna av och känna in och anpassa mig.

   

Samtidigt som den Kristus som är min förebild, har lockat mig att vara sann, att bryta formen, att följa Gud. 

   Går det här enkelt för er andra präster, drar de här krafterna åt samma håll? 

   Min känsla när jag pratar med många andra präster är att man får hitta en lagomväg som fungerar för en. 

   Man fokuserar på det goda man upplever sig kunna göra i sin tjänst och så får det överväga annat med kyrkan som skaver. 

Åh, vad det skulle vara spännande att få tala öppet och fritt och sant med präster, där ingen risk för konsekvenser finns. 

   Jag tror det finns så mycket gott och spännande och livgivande som skulle kunna komma ur det. 

   Eller det kan jag ju ana eftersom jag har såna samtal och haft genom åren och bara kan tänka mig vad de skulle kunna öppna upp för om utrymme fanns. 

   Och jag tycker det är sorgligt att kyrkan inte är intresserad av det utan hellre agerar gränsvakt och tystar ner! 

Men nu är överklagandet insänt och jag gör mig redo för nästa rond.

   Fortfarande med Kristus som förebild! 

Avkragad

Stora delar av den här texten skrev jag innan jag avkragades. 

   Delar av den faktiskt samma dag, men tidigare på dagen. 

   Jag har återkommit till den nu igen för att jag vill stanna i den skörhet som fanns och fortfarande finns. 

   

Det finns så många lager i mig. 

   Det finns den starka kärlekskrigaren som inte kommer vika sig en millimeter. 

   Där den heliga vreden blossar. 

   Men det finns också den väldigt besvikna och sorgsna människan som blivit sviken av sin kyrkas herdar! 

   

Ja, mina herdar, de som skulle värna mig, skydda mig.  

   Men som istället försökte hitta det de kunde sätta dit mig för.

   Göra sig av med mig för.

   Det är min upplevelse. 

   Eller som helt enkelt inte kommit med stöd. 

   

Såhär skrev jag innan.

Den här processen med domkapitlet har intensifierat mina funderingar kring varför jag är präst i Svenska kyrkan. 

   Inte varför jag är präst, det vet jag, det är jag kallad till av det gudomliga!

   Men varför Svenska kyrkan? 

Det ställdes på sin spets när jag var i Ockelbo nyligen, på en kulturell salong där jag samtalade med David Thurfjell och Simone Kotva om kristendom och folktro, en religionshistoriker och en religionsfilosof. 

   Simone berättade om ett mycket spännande begrepp som heter "Christic", skilt från "Christian". 

   Det vill säga det som är relaterat till Kristus.

   Att det kan vara skilt från det som är kristet. 

   Så väldigt intressant. 

Vi pratade mycket om vad kyrkan och kristendomen är och jag funderar, är det patriarkala kanske något som hör till kristendomen. 

   Går det kanske inte ens att förändra. 

   Är en feministisk kyrka helt enkelt en motsägelse. 

   

Fastän det skulle kunna vara "Christic". 

   Något Kristus skulle stå bakom! 

   Kristus som knappast är patriarkal! 

Den här processen har gjort mig den stora tjänsten att bränna igenom alla illusioner. 

   De illusioner jag haft om att kyrkan är byggd på kärleksbudskapet. 

   Om att kyrkan vill gå i Jesu fotspår. 

   Om att kyrkan är något att se upp till eller önska att bli bekräftad av. 

   Och då menar jag institutionen kyrkan och inte den kyrkan som är byggd av levande stenar, den som du och jag ingår i! 

Alla känslomässiga band jag haft till den kyrkan har kapats. 

   Det är en institution och ska behandlas som det. 

   Den äger ingen makt över mig. 

   Den har olika funktioner vi kan använda oss av och stödja, men den har ingen själ. 

Kristi hjärta bultar inte i den kyrkan! 

   Det bultar i världen! 

   Det bultar i människor både inom och utanför kyrkan! 

   Jag har trott att vi i kyrkan försökt uppmuntra och inspirera varandra att mer låta det hjärtat bulta, men det är absolut ingen självklarhet.

Hanna Stenström skriver i sin recension av min bok Helig vrede - Ett evangelium i Svensk kyrkotidning, om androcentrismens kollaps. 

   Hon skriver att:

   "Kristna feministers anspråk är (även om de inte använder de orden) att så som kristendomen överlevde geocentrismens och antropocentrismens kollaps kan den överleva androcentrismens kollaps: samtidigt behålla sina särdrag och förändras."

   Men jag är faktiskt inte säker på att det är möjligt! 

Jag börjar tro att kristendomen som abrahamitisk religion är så i grunden patriarkal att det är omöjligt att nå dit. 

   Jag önskar såklart att jag har fel! 

   Visst kan vi få till vissa förändringar, en större mångfald av gudsbilder tex, ett större användande av Moder och hon och så vidare. 

   Men det jag insett är att det feminina inte handlar om bara det, det handlar om strukturer och hierarkier och det syns i arbetssätt och liturgi, klädsel och hur vi rör oss i kyrkorum. 

   

Det handlar om människosyn och relationer, relationer till både människor, djur och natur. 

   Till kroppen. 

   Det skulle krävas ett så omvälvande skifte att jag inte är säker på om det skulle finnas mycket kvar av det vi kallar Kristendom idag. 

Vad jag tror skulle finnas kvar är Jesus dock! 

   Men det är också min insikt i det här. 

   Kyrkan är mer intresserad av att följa kyrkoordningen och Augsburgska bekännelsen än Jesus. 

Jag har tänkt att det är fint att vara präst.

   Att jag är en Guds tjänare, "Det gudomliga Ordets tjänare". 

   Men kyrkan vill att jag är kyrkans tjänare och det är något annat! 

Min själ vill ha frihet! 

   Frihet att tjäna det gudomliga! 

   Följa Jesus! 

   

Följa Gud som också är Gudinnan, som är livet, det livgivande.           

   Jag har sålt min själ till kyrkan och nu får jag tillbaka den. 

   Ska det behöva kännas så? 

Utifrån Jesus skapades en ny religion, Kristendomen. 

   Jesus var jude och kunnig om Torah. 

   Han ville både upprätthålla och förnya. 

   Men på de områden där han bröt med det gamla, vände det upp och ner, inte nödvändigtvis på Judendomen utan på det stelnade som uppenbarligen kan uppstå inom alla religioner, så är jag inte så säker på att Kristendomen förvaltat det på bästa sätt. 

Varför Jesus, kan jag tänka. 

   Varför hänger jag kvar i Jesus?

   Varför släpper jag inte också Jesus och väljer bara Gudinnan? 

För att han talar till mig.

   För att han sitter här framför mig, tittar mig i ögonen och ler. 

   För att jag en gång lärde känna honom som en envist uppfordrande kärlekskrigare, som jag gillar. 

   Som jag ibland tycker är jättejobbig för att han kräver sanning och närvaro, det går inte att gömma sig. 

   

Men han dömer mig inte när jag inte lyckas. 

   Där finns inget dömande alls! 

   Bara en önskan om mer liv. 

Så är dagen här, jag ska möta biskopen för att få veta deras beslut. 

Jag känner mig ganska trött och sorgsen, inser att jag nog känner mig väldigt besviken på kyrkan. 

Lite naiv känner jag mig också som trott bättre om dem, men det är ju inte konstigt. 

Oavsett vad de beslutat, så är det ju något slags avgörande idag. 

En brytpunkt. 

Om de "frikänner", så har de ju på ett sätt utsatt mig för nästan 5 månader av plåga för ingenting och det är skit. 

Om jag får någon påföljd så kommer jag överklaga och då fortsätter processen. 

Oavsett så är det ju något slags avgörande i min relation till kyrkan. 

 

Det goda som kan komma ur det är att fler får upp ögonen för hur det fungerar och att det kanske kan bidra till förändring. 

Men för mig har jag svårt att se hur biskopen skulle kunna göra något som kan laga det som gått sönder. 

Om han ens skulle vara intresserad. 

Jag tänker inte ha prästkrage på mig idag. 

Haft det vid de andra två tillfällena, men idag tänker jag bara vara jag! 

Det känns som om något dör idag. 

Så jag får släppa taget och vänta in uppståndelsen!

Och ja, något dog, jag blev avkragad. 

   Men mer än det så dog nog min tilltro till kyrkan helt. 

Jag är en enskild människa. 

   Jag har varit präst i 14 år.

   Mitt främsta kall och mina viktigast arbetsuppgifter har varit som fängelsepräst.

   

Jag har mött människor i deras djupaste ångest, i en genomgripande upplevelse av att de är omöjliga att älska. 

   Och jag har kunnat visa dem att det inte är så. 

   Vilken ynnest! 

Jag har fått så otroligt många hälsningar under den här dryga veckan. 

   Präster, teologer, människor har hört av sig och stöttat, varit arga, gråtit. 

   "Världen är något förändrad" skrev någon. 

   

Många oroar sig, "Vad kan vi nu säga?". 

   Och här väcks min heliga vrede, för Jesus hade ALDRIG stått bakom det här! 

   Att blivande präster och nuvarande, ska behöva vara rädda att prata om något som har med vår tro att göra, och riskera att bli utkastade! 

Att vara närvarande i sin tro och i sin själ innebär att vara skyddslös, blottad. 

   Rå och totalt närvarande, inkännande och lyhörd. 

   Dit når vi inte i rädslans kultur!

Vi påpekar ibland, hur ofta orden "Var inte rädd" nämns i Bibeln. 

   Om och om igen, får vi veta att vi inte ska vara rädda. 

   Men det är inte vad kyrkan nu säger! 

   

Det gudomliga kallar oss, dig och mig! 

   Ansikte mot ansikte möts vi av en kärlek som bär allt. 

   En kärlek som aldrig väjer, som aldrig tvekar att säga DU! 

   Du, jag ser dig! 

   Var inte rädd! 

Artiklar om avkragande

Den 29e maj fick jag beskedet från biskopen att Domkapitlet i Stockholms stift beslutat att obehörigförklara mig, det vill säga avkraga mig.

   Detta på grund av min nattvardssyn! 

   Kyrkans tidning och tidningen Dagen hörde av sig med frågor och det här är mina svar på dem för den som inte kan läsa artiklarna!

   (Då frågorna rör sig kring samma områden blir det lite upprepningar.) 

Frågor från Kyrkans tidning:

Hur ser du på beslutet?

Jag ser det som en tydlig markering från domkapitlets sida i hur vi som är vigda i kyrkan kan prata med varandra om till exempel sakramenten och det tror jag kommer få stora konsekvenser.
 
Domkapitlet tar fasta på att du har en annan syn på nattvarden än vad Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära innebär, vad tänker du om det?

Jag tycker det är ganska anmärkningsvärt då det inte är en fråga jag drivit över huvud taget och jag upplever inte heller att jag har en avvikande syn på nattvarden, utan har alltid följt Svenska kyrkans ordning. 
   Biskop Andreas säger i er tidigare artikel att jag har beskrivit nattvarden som något människoskapat ”medan vi tror att den är instiftad av Kristus”. 

   I det ursprungliga inlägget jag skrev på facebook som jag blev anmäld för, skrev jag ordagrant ”Långt innan Jesus instiftade nattvarden den där kvällen ...", så det motsätter jag mig ju knappast. 

   Däremot höll Jesus inte i några högmässor enligt handboken utan vi har sen skapat de ritualer vi har idag. 
 
Domkapitlet prövar inte de andra delarna (din längtan efter det gudomligt feminina, medverkan i Love is blind och din egen coach-verksamhet tex). 

   Hur ser du på det?

Vi har ju pratat ytterst lite om det gudomligt feminina i den här processen, min upplevelse är att de inte varit särskilt intresserade av att prata om det alls. 

   Vad gäller de andra frågorna så har de ju diskuterats omfattande i processen och de skriver också om dem i domen på ett sätt som inte innehåller några fortsatta anklagelser. 
 
Hur tycker du att domkapitlet hanterat handläggningen av ditt ärende?

Jag är väldigt besviken på hur ärendet hanterats. 

   Är det så här ärenden normalt hanteras tycker jag det är väldigt problematiskt. 

   Jag har under processens gång påpekat att det varit både rättsosäkert och oempatiskt och det har tyvärr fortsatt på samma sätt. 
 
Hur tänker du kring att du inte längre är präst i Svenska kyrkan?

Jag tycker det är ytterst bekymmersamt att man kan avfärdas så lätt! 

   Att efter 14 år som präst så spelar vad jag gjort under den tiden ingen som helst roll, utan hur de tolkar ett par formuleringar i sin kommunikation med mig under den här processen får leda till något så drastiskt som avkragning! 

   Det gör mig inte bara bekymrad för egen del utan för kyrkans!  
 
Vad kommer du att ägna dig åt nu, kommer du fortsätta med din själsliga coachning?

Jag kommer fortsätta med det jag gjort innan och fortsätta att söka efter möjligheter att tjäna Gud och människorna. 
 
Kommer du överklaga beslutet?

Ja, det kommer jag! 

   Jag tycker det här är väldigt viktiga frågor som jag önskar få prövade och jag vill också lyfta alla de sätt där jag upplever att domkapitlet hanterat ärendet dåligt, för att förhoppningsvis få till en förändring så att inga fler människor ska behöva utsättas för det. 

Frågor från tidningen Dagen: 

Varför tänker du överklaga?

   Är du besviken på att domkapitlet enbart valde att bedöma din nattvardssyn, inte det du anmäldes för, tankar om det gudomligt feminina?

 

Ja, jag kommer överklaga! 

   Jag tycker det är väldigt bekymmersamt att man från domkapitlets sida så lätt kan avfärda någon som varit präst i 14 år, på grund av hur man tolkar ett par formuleringar i den kommunikation som förs under en sådan här process. 

   Jag har själv inte drivit någon fråga om nattvarden och upplever inte att jag har en avvikande syn, utan har alltid följt Svenska kyrkans ordning. 

   Att då bli avkragad på grund av det känns ganska absurt. 

 

Du citerade i din artikel det biskop Andreas säger till Kyrkans tidning, att jag har beskrivit nattvarden som något människoskapat ”medan vi tror att den är instiftad av Kristus”. 

   I det ursprungliga inlägget jag skrev på facebook som jag blev anmäld för, skrev jag ordagrant ”Långt innan Jesus instiftade nattvarden den där kvällen ...", så det motsätter jag mig inte alls. 

   Däremot höll Jesus inte i några högmässor enligt handboken utan vi har skapat de ritualer vi har idag. 

 

Vi har pratat väldigt lite om det gudomligt feminina i den här processen och jag har inte upplevt dem som särskilt intresserade av att prata om det alls. 

   Utifrån det de skrivit i domen om de andra frågorna kan jag inte hitta något som innehåller någon fortsatt anklagelse. 

 

Jag tror att domkapitlets handlande kommer få stora konsekvenser, därför tycker jag också det är viktigt att överklaga. 

   Jag har under processen varit tydlig med att jag upplevt den både rättsosäker och oempatisk och jag tror vi bör fråga oss om det här är den slags kyrka vi vill ha?