Jag har i många år haft en dröm om att starta en slags retreatgård inne i stan.
Lättillgänglig för människor, mitt i deras/våra liv.
Öppen och tillåtande, med fokus på själen snarare än religionen.
Jag har också haft en drivkraft att skapa den här mötesplatsen för människor som på olika sätt längtar efter något mer i livet.
Ett alternativ, mitt i vår stressiga vardag.
Mitt arbete som fängelsepräst har väckt en önskan att rikta denna mötesplats särskilt till den som kommer ut från fängelset efter avtjänad dom eller som är i frivården.
Människor som inte sällan har svårt att hitta vägar in i vårt samhälle.
Igen, tänkte jag först skriva, men insåg att för många av dem har de aldrig riktigt hittat dit innan heller.
Eller blivit insläppta.
Att bygga broar på olika sätt.
Mellan anstaltsliv och liv ute i samhället.
Som hjälper till att upprätthålla de förändringar som kanske skett hos människan.
Och uppmuntrar till fortsatt nyfikenhet på vem just DU är.
Många är historierna jag hört av människor som vill bryta med sitt tidigare liv, men inte ser hur det ska kunna gå till.
En ung man jag träffade ville så gärna läsa till kurator och hjälpa ungdomar att slippa hamna där han hamnat, men utan egen bostad kunde han inte se hur det skulle gå.
Han bodde hos sin pappa som också var kriminell, liksom alla de umgicks med och de skulle inte acceptera att han bröt med det.
Han grät när han berättade för mig.
En kvinna beskrev det som att man kommer ut och är "en spottkopp i samhället".
En man sa att han ju alltid bara umgåtts med en slags människor.
Hur gör man när man umgås med andra?
Vad pratar man om?
Jag önskar en mötesplats dit vi kan hänvisa den som lämnar ett fängelse eller på andra sätt kommer i kontakt med kriminal- eller frivård.
En mötesplats dit man kan komma och ta en fika och prata med någon som tillsammans med dem kan se vilka slags insatser de kan behöva.
En mötesplats dit olika slags människor kommer, där vi möts som människor och ser att det inte är så mycket som skiljer oss åt.
Trots att våra omständigheter kan skilja sig radikalt!
När jag var nybliven präst var jag med på den internationella fängelseprästkonferensen som då hölls i Stockholm.
Jag minns särskilt ett föredrag om en studie de gjort i Kanada, där de ville ta reda på vad som minskade risken för återfall hos kriminella.
Det som hamnade sist på listan och till och med ökade risken för återfall var hårdare tag och längre straff.
Alla de saker som minskade risken mest, handlade om mänskliga relationer.
Att få möjlighet att skapa nya positiva relationer till människor som kunde fungera som förebilder.
Att få stöd i relationerna till familjen.
Att få ses som en människa i möten med andra.
Så minns jag det i alla fall.
Och jag tror på det!
Jag ser det ju i dem jag mött på fängelserna, men också på andra sätt i mitt arbete och mitt privata liv.
Allt börjar i de mänskliga relationerna.
Och jag upplever det själv!
Hur det är att bli verkligt sedd som den jag är.
Att vara i miljöer som är tillåtande, ickedömande, nyfikna och kärleksfulla.
Att bli tagen på allvar och att få bidra med något meningsfullt.
Jag önskar en mötesplats där trådarna kan flätas samman.
Där någon kan stötta hela vägen.
Där ingen tappas mellan stolarna.
Där det finns kontakter till berörda instanser.
Där vi vill hitta vägar framåt vad gäller sysselsättning, studier, bostad, sociala sammanhang och så vidare.
Där det finns stödverksamheter, trauma- och beroendearbete.
Där det finns samtalsgrupper och möjlighet till enskilda samtal.
Där vi sysslar med själen och med kroppen, med hela människan.
Där vi förstår hur trauman tidigt i livet, hur små de än kan verka för någon annan, kan påverka en människas hela existens.
Där vi har en människosyn som innebär att vi tror att alla människor gör så gott de kan utifrån de förutsättningar de har.
Och där vi vill hjälpa till att förbättra förutsättningarna.
Där vi förstår att förändring tar tid!
Där syftet inte är att någon av oss ska bli någon annan, det ska bara vara en plats där man kan få bli mer sig själv.
Där vi är en aktiv röst och aktör i samhället.
Där vi vill minska de klyftor som finns i vårt samhälle och låta människor mötas över gränserna.
Där vi tillsammans önskar värna det goda i livet och hur varje människa spelar roll.
Och det handlar inte om att VI ska hjälpa DEM.
Det handlar om att vi gör det vi kan för oss själva, varandra och vårt samhälle.
För att vi alla tjänar på det.
I slutändan förhoppningsvis för att vi kan minska brottsligheten.
Nu när vi är i en situation där fängelserna runt om i vårt land är överfulla, där vi brottas med gängkriminalitet och ofta ser samma personer återkomma till fängelserna.
Kriminalitet är ett problem som drabbar med stora svallvågor, både offer och förövare, anhöriga och samhället i stort.
Men det handlar också om att se att vi alla växer i mötet med varandra.
I mötet med det annorlunda.
Att vi hänger ihop.
Att vi mår bra av att bry oss om varandra!
Det handlar om att vi gör det vi kan för oss själva, varandra och vårt samhälle.
För att vi alla tjänar på det.
I slutändan förhoppningsvis för att vi kan minska brottsligheten.
Nu när vi är i en situation där fängelserna runt om i vårt land är överfulla, där vi brottas med gängkriminalitet och ofta ser samma personer återkomma till fängelserna.
Kriminalitet är ett problem som drabbar med stora svallvågor, både offer och förövare, anhöriga och samhället i stort.
Men det handlar också om att se att vi alla växer i mötet med varandra.
I mötet med det annorlunda.
Att vi hänger ihop.
Att vi mår bra av att bry oss om varandra!
Jag tror på en fysisk mötesplats i Stockholm.
Gärna med ett nätverk över landet.
Där vi hjälps åt och delar goda erfarenheter och fungerande verktyg.
En mötesplats där vi kan samla goda kompetenser.
Samla volontärer.
Samla goda skratt och delade tårar.
Samlas, men också skickas ut för att verka gott i samhället.
Jag minns en kvinna på Färingsöanstalten som jag konfirmerade.
Jag berättade för henne och de andra att vi, i söndagens gudstjänst i kyrkan i församlingen, sände dem.
Sände dem ut i världen som kristna representanter för att göra den bättre för dem själva och andra.
Och hon kunde inte fatta det.
Att församlingen ville sända dem.
Och jag såg hur hon sträckte på sig.
För mig är det ovärdigt ett samhälle att inte behandla ALLA människor med värdighet!
Det finns inga förbrukade människor.
Inga som inte förtjänar förståelse.
Och det är ett sånt slöseri att inte hjälpa till och stötta i det enorma förändringsarbete vi förväntar oss att människor ska göra.
Jag har vissa kompetenser som jag tror kan vara till nytta här.
Men jag har inte alla.
Jag kan inte göra det ensam.
Så känner du att du vill vara med, har du idéer, kontakter, en vilja?
Hör av dig!
Känner du någon som du tror skulle kunna bidra?
Dela!
Jag tror vi skulle kunna göra skillnad på riktigt!
