Slagfältet

Ut i den mörka natten

av kärlek och ångest driven

- o lyckliga lott! - 

gick jag osedd av alla

ty hela mitt hus låg i vila. 

Jag tar det ett varv till.

   När jag ligger vaken i natten med ångesten. 

   Följer Johannes av Korset in i orden som beskriver Själens dunkla natt. 

Och jag påminns om orden jag hört förut, om att utbrändhet är själen som lämnar kroppen. 

   För att den inte mår bra av att leva i den. 

   För att konflikten blir för stor. 

Johannes av Korset skriver:

   "Svaret är att det finns två skäl till att den gudomliga Visheten både är en mörk natt för själen och en pina och plåga. 

   Det första skälet är själva upphöjdheten hos den gudomliga Visheten, som övergår själens fattningsförmåga och som därför blir som ett mörker för henne. 

   Det andra skälet är själens ringhet och orenhet, vilket gör att detta ljus för henne är plågsamt, smärtfyllt och dunkelt."

Guds kärleks starka ljus är bländande. 

   Så bländande att jag gömmer mig. 

   Så bländande att jag bara förmår rikta om det mot andra, liksom sätta en spegel framför mig.

   För när jag låter det drabba mig ser jag allt. 

I Spanien, på pilgrimsvandring, bad jag om att ljuset skulle lysa upp allt i mitt liv. 

   När jag inte orkade mer frågade Gud: 

   "Vill du att vi ska sluta?"

   "Nej!"

Nu frågar Gud igen, i ett enda stort kärleksfullt leende: 

   "Skulle du verkligen vilja att jag riktade bort mitt ljus?" 

   "Oh, nej!" 

   Jag vill bada i det, uppfyllas av det, låta det stråla från mig. 

   Men då måste jag ta itu med konflikten. 

   

Johannes av Korset skriver: 

   "Och att denna dunkla kontemplation i början också är plågsam för själen, det är också klart. 

   Ty eftersom denna gudomliga, ingjutna kontemplation innebär en rikedom av den allra högsta upphöjdhet, men den mottagande själen, som ännu inte har renats, innehåller ett helt hav av det yttersta elände, så följer därav att dessa två motsatser inte kan bestå tillsammans i ett enda subjekt, vilket här är själen, och därför måste själen naturnödvändigt plågas och lida. 

   Ty hon är ett slagfält där de två motsatserna kämpar mot varandra, eftersom kontemplationen kommer att rena henne från hennes ofullkomlighet."

På ena sidan egot, förståndet, rädslor, begränsningar.

   På andra sidan själens djupa vetande, ljuset, kärleken.  

   Det borde inte vara svårt att välja.

   Men i den värld vi lever i är det visst det. 

   För mig är det det. 

   

Så det som plågar mig mest är att jag vet! 

   Jag ser ljuset.

   Jag känner vägen.

   Jag vet vad sanningen är. 

   Jag vet att jag måste välja det. 

   Så att min kropp och min själ ska försonas.

Jag vet att det är så det kommer bli.

   Men jag är rädd för vad det kommer innebära. 

Johannes av Korset skriver: 

   "Det är verkligen ett förhållande som är värt all beundran och allt medlidande, detta att själen är så svag och oren att hon känner Herrens hand så tung och fientlig, när den ju i själva verket är så mild och ljuvlig och han inte alls låter den tynga eller vila på henne; han bara berör henne, och det gör han av medlidande och för att bevisa henne nåd, inte alls för att straffa henne." 

Och när jag vandrar i skogen, ser jag på stigen framför mig en gul pil, pilgrimsvandringens gula pil. 

   Den pekar rakt in i skogens snår och jag följer den. 

   Kommer till en glänta med ett stenröse.

   Avsågade träd i en halvcirkel runt som håller vakt.

   En fjäril solar sina vingar i dess mitt. 

   När jag lyssnar till min själ leds jag till rastplatserna. 

   Gläntorna. 

   När jag glömmer bort det vandrar jag bort från mig själv.