Judas

Nu närmade sig det osyrade brödets högtid, som kallas påsk. 

Översteprästerna och de skriftlärda sökte efter bästa sättet att röja honom ur vägen – de var rädda för folket. 

Men Satan for in i Judas, som kallades Iskariot och som var en av de tolv. 

Han gick till översteprästerna och officerarna i tempelvakten och talade med dem om hur han skulle kunna utlämna Jesus åt dem. 

De blev glada och erbjöd honom pengar. 

Han gick med på deras anbud och sökte ett tillfälle att utlämna honom utan att folket var med. 

Luk 22:1-6

För mig har det alltid känts som sådant hyckleri att vi fördömt Judas för att ha förrått Jesus, när just det var nödvändigt för att vi skulle få vår påsk med död och uppståndelse. 

   Och jag har också haft svårt att förstå varför Jesus skulle fördöma Judas för det han gjorde när det var nödvändigt och "rätt".

   Och är det inte lite intressant att Satan verkar vara en del av den gudomliga planen? 

   Det har liksom aldrig gått ihop för mig.

Och så hittade jag The Gospel of Judas - On a Night with Judas Iscariot, av Marvin Meyer. 

   En översättning av Judas evangelium med kommentarer. 

   Och här hittar jag en berättelse som känns mer sann för mig. 

   En berättelse med samtal mellan Jesus och Judas under åtta dagar före påskhögtidens början. 

   Jesus till Judas: 

"Tomorrow they will torment the one who bears me.

   I'm telling you the truth, no hand of mortal human will sin against me.

   (...)

   But you will exceed all of them. 

   For you will sacrifice the man who bears me.

   Already your horn has been raised, and your anger has flared up, 

and your star has passed by, and your heart has grown strong."

Judas evangelium (135-144)

Jag har alltid tänkt att Judas gör precis det han ska göra. 

   Det Jesus vill att han ska göra. 

   Att det är ett tungt ok att bära och att han inte klarar av att leva vidare med det. 

Men att det finns en djupare orsak till att det måste ske. 

   Jesus visar på människans djupaste varande som själ.

   En evig själ som lever vidare efter döden. 

   Och Judas kommer att "sacrifice the man who bears me", kroppen som bär honom. 

Det är inte Jesus som person som offras.

   Det är hans kropp. 

Jag tror att det för mig alltid varit lättare att vara en själ än en kropp. 

   Och jag tror att man kan förledas att tro, att själen är det som är viktigt för en troende, medan kroppen bara är vår köttkostym vi går runt i här. 

   Men jag tror inkarnationen är viktig.

   Att det är viktigt att Jesus blev människa och gick runt på jorden i en kropp. 

   Att vi har kroppar. 

Att våra mänskliga upplevelser är viktiga! 

   Varför skulle vi annars ha dessa liv? 

   Varför skulle annars Jesus levt bland oss? 

Men hans kroppens död är ändå viktig!

   Men där är vi inte än. 

   Nu är vi hos Judas, som lyssnar till Jesus. 

"Look, you have been told everything.

Lift up your eyes and behold the cloud and the light within it and the stars surrounding it.

And the star that leads the way, that is your star."

So Judas lifted up his eyes and beheld the luminous cloud. 

And he (Jesus) entered it.

Those standing on the ground heard a voice coming out of the cloud and saying, 

" ... great generation ... image ... and ... in ..."

And Judas saw Jesus no more.

(...)

And they approached Judas and said to him, 

"What are you doing here? You are Jesus's disciple."

He answered them as they wished.

And Judas received some money and handed him over to them.

Judas Evangelium (150-153, 156-157)

Jag tänker på de tvivel Judas måste haft. 

   Han har valt att följa Jesus.

   Han tror på Jesus.

   Han har säkert svårt att förstå vad han menar ofta, men han tror på honom, han fortsätter följa honom.

Och så är han den som ska lämna över Jesus till hans anklagare, hans bödlar. 

Jesus har ju pratat om vad som ska ske. 

   Han har berättat det för dem alla på olika sätt. 

   Men kanske vill de ändå inte tro på det.

   Kanske vill Judas ändå inte tro på det. 

För hur kan man tro på det som är så totalt annorlunda?

   Som går så tvärt emot allt som man lärt sig är vettigt? 

   Hela livet tillsammans med Jesus måste ju ha varit en sådan övning. 

Och det är väl därför det är så svårt att följa i hans fotspår.

   Också som kyrka. 

   För det går ofta så tvärt emot våra instinkter.

   Det kräver en radikalitet och en gemenskap som uppmuntrar till mod. 

Och Judas gör som Jesus vill. 

   Han gör det han ska.

   Han accepterar sin roll i dramat.

På många sätt är ju Judas en förebild för oss. 

   Vad är du villig att göra för det du tror på? 

   För det du "vet" är rätt? 

   För det din Gud ber dig om?

Jag står kvar i mitt mitt-i-mellan.

   Ska jag vara egenföretagare på heltid? 

   Och hur ska jag isf få mer snurr på det? 

   Försöka hitta en tjänst? 

   Skapa mig en tjänst? 

   Hitta andra att samarbeta med? 

Idéer saknar jag inte.

   Inte heller engagemang eller energi.

Jag väntar på att vägen ska visa sig. 

   Inte en stilla väntan där jag sitter och rullar tummarna. 

   Jag försöker vara så lyhörd jag bara kan vara och agera på varje impuls.  

   

Skriver på min bok.

   Målar mina porträtt.

   Uppdaterar hemsidan, LinkedIn. 

   Får roliga förslag från min handläggare på arbetsförmedlingen "Man kan visst sälja konst digitalt numera och tjäna miljoner, det kanske är nåt för dig?".

   Försöker fokusera min energi där den behöver vara.

Blir klarare och klarare över vad jag vill och kan och vem jag är. 

   Gör ibland de obekväma valen för att jag känner att det är rätt. 

   Vet att jag går rätt väg. 

Men ibland bryter tvivlet igenom. 

   Vem är jag att tro att jag vet? 

   Att tro att jag ska kunna gå på tvärs med systemet och få det att fungera? 

   Om det nu är rätt väg, varför händer inget?

   Borde jag inte veta snart? 

   Borde jag istället ge upp och inrätta mig i ledet?

Vågar jag tro på att denna väg som leder till en slags död också kommer leda till en uppståndelse i glädje? 

Jag brukar säga att man inte kan planera uppståndelsen.

   Man kan bara släppa taget och dö och låta det hända. 

   Och jag tycker jag släpper och släpper och släpper. 

Så idag på denna tisdag i Stilla veckan, försöker jag stå kvar i tomrummet mellan. 

   I att ha lämnat något och att vara på väg mot något som jag inte vet något om. 

   Och att vila i tron, även om den inte alls alltid känns så stabil. 

   Jag har valt att följa dig, jag tror på dig, jag litar på dig! 

   

Vad tror du på? 

   Vad tvivlar du om?

   Vad vet du?  

Herstory

Vi kan idag möta en rörelse som försöker rena Maria Magdalena från beskyllningarna om att vara en fallen kvinna. 

   Att hon var en prostituerad, en hora. 

   

Men tänk om det är tvärt om.

   Istället för att tro att vi måste förklara bort den bilden, kanske vi borde gå till botten med den. 

   Förstå varför den inte är ett förminskande av Maria Magdalena.

   Förstå att det är vi som gått på den patriarkala omskrivningen av det heliga till det smutsiga. 

Seren och Azra Bertrand skriver i sin bok Magdalene Mysteries - The Left-Hand Path of the Feminine Christ.

   "So, to be clear, by the honorary term Whore we do not refer to a prostitute, either a secular or sacred one (who exchanges sex for money that is donated to a temple).

   Whore is a title of spiritual sexual power, whispering back to a time when the feminine was revered as the Creatrix."

Söker vi oss tillbaka och tittar på de begrepp vi rör oss med, skiftar något i alla fall för mig, i förståelsen av dem, livet och kristendomen. 

   "Sin was the ancient Akkadian name for the moon and the moon god/dess.

   (...)

   Sin refers to the lunar cycles, and to the process of death, rebirth, and purification through menstruation, which not only clears away the old, but renews our creativity and fertility."

   Skriver de. 

Synd som en rörelse genom död, återfödelse och rening. 

   Som en kreativ kraft och inte ett dömande och ett sonande. 

   En rörelse som finns naturligt i livet för oss människor.

   Som genom förståelse och frikopplad från skam har en så mycket större möjlighet att befria oss till kreativitet och livgivande. 

De beskriver hur det fanns Sin-eaters:

   "Sin-eaters might also eat a ritual meal to magically take on and cleanse the sins of another person - a form of spiritual community service, rooted in the Old Magic.

   (...)

   Jesus is an archetype of a collective sin-eater, offering his body to atone for the sins of everyone - in the form of a cosmic and shamanic world-soul menstruation of all sin.

   Yet the original sin-eaters were menstruating women in their Red Temple." 

För mig händer det något när Jesus sätts in i ett större sammanhang. 

   När han kommer in i något redan pågående.

   En rörelse, som för att vi ska förstå den, kräver att vi intresserar oss för herstory och inte bara history! 

"In the new religion, a male god - Jesus Christ - was given the menstrual powers to redeem us of sin, replacing the sacred renewing womb power of the priestess.

   Now it is his life, his passion, his sacrifice of blood that heals and renews the world. 

   This switch-around where the feminine power of his consort, Mary, as a "Magdalene of the Moon", is attributed to him, tears apart their role as a Divine Christ couple, with deep spiritual consequences.

   For as a man, without a womb, the magical, life-generating, life-healing blood had to be replaced with the blood of sacrifice and death - either human or animal. 

   In Christianity this was symbolized as a Mystic Lamb, bleeding into a sacred chalice."

"The knowing that menstruation was the "blood of salvation" was passed down through secret teachings, or was understood intuitively by mystics.

   Originally, the menstrual blood of the goddess was a salvic substance that was physical and spiritual, to cleanse body and soul, and was administered as a sacrament of Sophia, through the wombs of all women, until it was eventually called the "blood of Christ"."

Tänk om någon hade beskrivit menstruationen så för mig när jag var tonåring. 

   Tänk om vi kvinnor hade fått behålla den heliga tanken om den rening som sker genom våra kroppar. 

   Tänk om mänskligheten hade fått fortsätta att bejaka och hylla den feminina kraften i livet. 

"So, truth be told, MM is both a sinner and a whore. 

   She belongs to a sacred lineage of women who, throughout time, have practiced the Womb, Moon, and Menstrual Mysteries, and who have embodied the Holy Feminine.

   It is time to reclaim their sacred legacy, with no apologies and nothing to repent."

Amen!

Så låt oss idag, denna måndag i Stilla veckan, uppfyllas av ett feminint perspektiv.

   För oss kvinnor, kanske ett fördjupande av vår upplevelse av vår menstruation.

   Den kroppsliga smärta vi upplevt genom den.

   Den skam, oro och det förlöjligande vi kanske utstått på grund av den.

När jag ser tillbaka på ett liv med mens, undrar jag om inte mycket av den smärta jag fysiskt upplevt, kommer av att jag varit avstängd från kroppen.

   Att den kultur vi lever i inte uppmuntrar kontakten med kroppen och dess olika funktioner. 

   Att min upplevelse av att leva i en kvinnokropp inte har visats någon särskild betydelse, annat än som objekt för någons åtrå möjligtvis. 

Min upplevelse är att ju mer jag närmat mig min heliga vrede, slutat ständigt gå runt och hålla in magen, slutat vara så himla behaglig, så har menssmärtorna och min pms minskat. 

   Kanske kan den mensaktivism som finns idag, tas ännu längre i förståelsen av heligheten i "The blood of salvation".

Och för er män, vad händer i dig när du läser det här, när du tänker på det här?  

   För jag har mött män med mensfobi (som den pojkvän jag inte kunde låta bli att göra menskonst till) och jag har mött män som älskar mens. 

   Jag har fått känslan att den livgivande kraften som också visas på av mensen kan ses som skrämmande.

   Eller så är det bara äckligt. 

   Eller upphetsande förbjudet. 

Allt är såklart format av vad vi lär oss och upplever. 

   Och det går ju alltid att lära om! 

   

Frön

Jag känner ett behov av att fördjupa mig och liksom knyta ihop mina trådändar den här påsken.

   I mig snurrar Jesus väg mot kors och uppståndelse, med tankarna om det gudomligt feminina, hur vi handskas med vår jord och våra kroppar, med tankar om en annan ordning, ett annat sätt att leva och vara.  

   Och så fick jag en idé! 

   Att varje dag från denna Palmsöndag fram till uppståndelsen, dela en text och en tanke och kanske en fråga eller något för dig och mig att reflektera över i sökandet efter vår egen sanning.

Kanske känner du också att du vill leva mer sant utifrån dig själv.

   Kanske vill du undersöka vad rörelsen ner i döden och ut i uppståndelse skulle kunna innebära. 

   Kanske vill du hitta nya vägar framåt i livet.

Som vardagsmystiker, tänker jag att vi kan se hur vi kan applicera stilla veckans och påskens bibeltexter i våra liv. 

   Hur vi kan låta dem öppna upp gömda rum i oss.

   Hur vi kan låta dem transformera oss. 

Det här är ingen väl genomtänkt idé.

   Den kom till mig idag och jag har ingen aning om vad varje dag kommer att ge.

   Men jag tycker det ska bli spännande att se och kanske tycker du det också! 

Och Jesus svarade dem: Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas. 

Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. 

Men om det dör ger det rik skörd. 

Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, 

han skall rädda det till ett evigt liv. 

(…) 

Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? 

Nej, det är just för denna stund jag har kommit. 

Joh 12:23-25, 27

Låt oss vandra med Jesus in i Jerusalem. 
   Låt oss med honom vara som vetekornet som faller ner i jorden för att dö. 
   Låt oss dö bort från det som håller oss fångna.
   Begränsade.

Låt oss dö bort från våra gamla personligheter.
   Våra gamla liv.

   Allt det vi behöver släppa taget om.
   Låt oss ge oss själva möjligheten att planteras som de frön vi är för att sedan börja gro och växa upp till de unika växter vi är. 

Alla är vi olika slags frön som växt och växer till olika slags växter.
   Kanske är du, eller är på väg att bli, ett äppelträd som ger rikligt med saftig och näringsrik frukt.
   Eller kanske en solros som sträcker sig mot solen och återspeglar dess värme i världen för alla att ta del av. 
   Kanske en ros som med sin vällukt väcker det gudomligt feminina i världen.
   Kanske en tistel som med sina taggar väcker sin omgivning till liv och rörelse.
   Kanske en tall som sträcker sig mot himlen och stadigt, med andra, bildar det tak som skyddar världen. 

   Kanske ...

Men vi kan gå djupare än så.
   Vi kan också upptäcka vilka andra slags frön som finns i oss.
   Vad vår kropp ger oss ledtrådar till, men som vi inte förstått faktiskt är frön.

Vad vill kroppen säga dig genom smärtan i ditt knä? 
   Finns det något i dig som skaver?  
   Känningen i ländryggen?

   Huvudvärken som envisas med att komma tillbaka?

   

Tänk dig för en stund att det finns frön där. 

   Frön till något som skulle vilja växa i ditt liv.

   Som skulle vilja ta mer plats. 

   Kunskap som kroppen har om dig som du kanske inte tagit del av.

Så, idag på denna första dag av vår gemensamma vandring.

   Ta och känn in din kropp. 

   Låt oss fördjupa oss i inkarnationens mysterium.

   Att vi är gudomliga varelser som vandrar omkring på jorden i dessa fantastiska kroppar.

   

Kanske kan du ta en stund och sätta dig eller lägga dig och liksom skanna igenom kroppen.

   Se om du upptäcker något som pågår där inne som du annars inte har tid att lyssna till. 

   Börja bara med att kärleksfullt och nyfiket upptäcka.

Inte med intentionen att få något obehagligt att försvinna.

   Inte med intentionen att upptäcka vad du behöver förändra. 

   Bara med intentionen att lära känna lite bättre. 

Och om du vill, dela gärna dina reflektioner eller tankar här i en kommentar.

De vita röcklinen

Det var ett bra tag sen jag insåg att jag är allergisk mot ordet Herre.  

   Och jag började fundera på om jag ens skulle kunna hålla en gudstjänst om jag var tvungen att säga det ordet om och om igen. 

Sen fick jag känslan att om jag skulle behöva sätta på mig ett vitt röcklin, skulle jag vilja gå ut och jorda ner det innan jag gick in och ställde mig framför församlingen! 

Vi hänger på oss de vita kläderna för att visa på renhet.

   Vi som ska stå där och förmedla förlåtelsen för synderna. 

   Så blir du lite renare också! 

   Inte för att jag är det egentligen, men det gömmer jag under min vita fina särk. 

   

För att sudda bort personlighet, så personlighet inte står i vägen för församlingens möte med det gudomliga. 

   Som om inte mötet sker genom oss människor.

   För att vi är människor. 

   Vad är annars inkarnationen? 

Jag minns när jag läste till präst och vi började öva på att ha gudstjänster och på att ta på oss de liturgiska kläderna. 

   Jag minns hur vi funderade på var vi kvinnor skulle ha händerna vilandes framför oss. 

   Satte vi dem för högt hamnade de på brösten och det går ju inte att ens låtsas om att det finns bröst där under, ännu mindre dra uppmärksamhet till dem.  

   Satte vi dem längre ner på magen så var ju problemet att det såg ut som om vi var gravida. 

   Som om vi höll om en gravidmage. 

   Och det gick ju inte heller för sig. 

   Männen kunde ju ha händerna var som helst för deras kroppar behöver vi ju inte förhålla oss till. 

   

Och vi pratar om den vita dopklänningen och den vita konfirmandkåpan och hur vi hela tiden har utrymme att växa vidare i vår tro i den här vita stora klänningen.

   Och jag vill helst bara slita av den. 

   Och låta oss växa ut i världen istället. 

   Växa ut i all vår mänsklighet och all vår jordiskhet. 

Gud blev människa, säger vi, för att uppleva vår mänsklighet. 

   Varför gör vi vårt bästa att fly från den inom kyrkan? 

   Varför är Gud där uppe och inte här nere? 

   

I en kyrka jag jobbade i fanns det vackraste altaret med rosor i ring i stenskivan. 

   En gång om året fick vi se det, på långfredagen. 

   Övrig tid låg det flera lager av vita dukar över, perfekt symmetriska ljusstakar och vaser med blommor. 

   Perfekt ordning som om det är det som speglar himmelriket. 

Och vi människor brottas med att dölja vår mänsklighet. 

   Stänga inne den.

   Skämmas för den.

   Råkade jag hosta och störa någon? 

   Min kropp vill röra på sig, men jag måste hålla den stilla för att inte verka konstig. 

   

Och så nattvarden. 

   Varför måste vi äta pappersbröd doppat i illasmakande vin?

   Ska vi smaka det gudomliga, dela mötet med det gudomliga, kan det väl få vara njutningsfullt! 

Fast njutning är ju lite farligt förstås. 

   Att ge kroppen vad den önskar är ju lite farligt. 

   Tänk om kroppen förleder oss? 

Så, varför lämnar jag inte bara kyrkan? 

   

För att det är min kyrka också! 

   För att Gud kallar mig.

   För att Jesus går vid min sida.

   För att Kristus lever genom mig. 

För att det inte är mitt fel att kyrkan valt vägar genom historien som enligt mig, fört den bort från det Jesus gjorde och var. 

   För att jag inte var den som valde det. 

   För att jag också vuxit upp i den kultur som sett allt det här som naturligt. 

   Självklart. 

   

Men nu kliar det i kroppen.

   Nu är det så mycket som skaver. 

   Och ju mer jag låter det skava, desto värre blir det. 

   Och ju mer jag fördjupar mig och ju mer jag lär mig och ju mer jag låter leva i mig, desto tokigare verkar det. 

Jag har skrivit tidigare att jag följer Maya Luna, och det arbete hon gör med att blottlägga våra samhällens dysfunktionalitet är omvälvande. 

   Hur många lager som ligger över lager och när jag tror att jag vänt på en sten och insett något, så ser jag lika snabbt hur detta något knappt är halvvägs. 

   Vi kan slänga oss med ord som patriarkat och feminism, men jag tror vi behöver gå djupare än så. 

   Vi behöver se de djupare strukturer som vi alla simmar runt i. 

   

Det finns ett kvinnohat som i vissa fall leder till fysiskt våld mot kvinnor, som gör att våldtäkt är ett så vanligt använt vapen, som gör att lönerna i kvinnodominerade yrken generellt är lägre, som gör att män ska vara macho och inte så känslosamma, som ständigt skammar ickeperfekta kroppar, som stänger ner BB-avdelningar, som, som, som...

Och det finns ett internaliserat kvinnohat i oss kvinnor. 

   Där vi fortsätter att uppfostra oss själva och varandra i kontroll, i anpassning, i att skydda och höja upp det manliga. 

   I att förminska vår kraft. 

Vi säger i kyrkan att Gud såklart inte är en man. 

   Ändå kan vi inte i vår handbok välja vilken benämning på Gud vi vill använda. 

   Jag kan inte välja bort Herre.

Jag har ibland uppmuntrat församlingen att prova att be Vår Moder istället.

   Och så många kommentarer har handlat om att det blev en helt annan bön. 

   Att det är en helt annan upplevelse. 

   Att be till Modern! 

   Såklart!

   Ord gör något med oss. 

   

Hur vi ställer ljusstakarna på altaret gör något med oss.

   Hur vi gömmer vår mänsklighet i ett skinande vitt litet tält gör något med oss.

   Hur vi i samhället behandlar gravida och födande kvinnor gör något med oss. 

   Hur vi behandlar äldre gör något med oss. 

   Hur vi behandlar djur gör något med oss. 

   Hur vi behandlar fattiga gör något med oss. 

   Hur vi behandlar människor i fängelse gör något med oss. 

   Hur vi behandlar människor som flyr från krig gör något med oss. 

Och vad det gör med oss tror jag också får konsekvenser för miljön, för vår jord. 

   För det hänger ihop. 

   Om vi köper tanken om att vi människor är satta på jorden att dominera naturen (också i oss människor), så är det detta vi får. 

   Vi får miljökatastrofer och krig. 

   Och vi får ett ekonomiskt system som inte ser till mänskliga eller naturliga värden utan till makten.

I natt kunde jag inte sova. 

   Det fanns en oro i kroppen.

   Och jag låg och kände in den och det var inte en oro över något inför morgondagen.

   Något som behövde göras eller som jag glömt, något jag skämdes för eller oroade mig över. 

   Det var egentligen inte en oro utan en känsla av att det var något som pågick. 

Och vid halv ett vaknade sonen till så jag gick in till honom och la honom ner i sängen igen och satt med honom tills han somnade om.

   Och sen tittade jag ut genom fönstret och såg skådespelet, norrskenet.  

   Vi hade tittat tillsammans tidigare på kvällen och sett litegrann.

   Men nu! 

Dessa gröna vågor som böljade fram över hela himlen. 

   Inte bara i norr, utan över hela himlen som jag kunde se från mitt fönster. 

   Och jag skrattade högt över naturens kraft.

   Och jag tackade för att jag fick uppleva det. 

   Och jag la mig i sängen igen och lät det skölja över mig.

Och jag kan inte släppa det. 

   Upplevelsen av det.

   Och jag vill uppleva mer och jag vill tänka mindre. 

   Jag vill ha färre intellektualiseringar och mer förkroppsliganden. 

   Jag vill ha mer av inkarnation. 

   På riktigt! 

Jag läser David Bedricks bok You can't judge a Body by it's cover och slås av intelligensen som finns i våra kroppar! 

   Och hur kärleksfullt vi kan locka fram den. 

   Men mer om det i ett annat blogginlägg. 

   

Har jag förresten berättat att jag skriver på en bok? 

   Helig vrede - Ett evangelium är titeln. 

   Det här är ett spår i den, tillsammans med andra. 

   Vart de kommer leda vet jag inte än.

   Men jag följer tacksamt med på den spännande resan! 

   Resan mot befrielsen! 

   

Min resa

Jag är i slutet på en fas och början på en ny.
   Igår var min sista dag som anställd.

   Och jag insåg att jag på senare tid har sammanfattat. 

   Främst vad jag lärt mig under det här senaste dryga året sen jag blev sjukskriven - för det är mycket! 

Det första som hände var att jag hittade en online-kurs i målning. 

   Bold Color Bootcamp med Charla Maarschalk.

   Jag har alltid älskat mycket färg så det passade mig som hand i handsken. 

   Jag har också varit nyfiken på att måla ansikten, men inte upplevt att jag kunnat.

   Och här fanns det tydligt förklarat, steg för steg. 

Det fanns många orsaker som samverkade till att jag blev utmattad.

   Men det som puttade mig över kanten var grova sexbrev från en intagen. 

   Och breven bara fortsatte att komma. 

   Och jag upplevde mig ensam i hanterandet av dem. 

Nu har den situationen helt förlorat sin laddning, liksom breven, och jag inser att det också hänger ihop med resan jag gjort. 

   För det satte fingret på något, på flera saker faktiskt. 

   Och i backspegeln kan jag se att det är just dem jag ägnat tid åt att ta mig an. 

Mitt första försök att måla "bold/djärvt" blev ett självporträtt. 

   Jag ville måla energin av att säga Stopp! 

   Inte arg, mer bestämd.

   (Jag hade inte kommit till ilskan då än.)

   Stopp till män som tränger sig på ovälkommet.

   Men också Stopp, som i att sätta gränser mot hur jag upplevde mig hanterad i så många sammanhang. 

Jag fascinerades av kommentarerna jag fick när jag visade upp den pågående målningen på sociala medier.

   "Så har jag aldrig sett dig."

   "Du ser så arg ut, du som alltid är så glad." 

   Ja, precis! 

   

Jag lärde mig om reaktioner på trauma och insåg att min främsta är fawn. 

   Vi är många "duktiga flickor" som är mästare på den.

   Vi har lärt oss sen vi var små hur vår kultur vill ha oss.

   Hur vi skyddar oss själva.

   Hur vi anpassar oss för att inte vara till besvär. 

  

Och jag fördjupade mig i förståelsen av trauman och vad de gör med oss. 

   Hur trauman inte behöver vara livshotande för att påverka hela det fortsatta livet. 

   Jag såg och lyssnade till Gabor Maté i The Wisdom of Trauma och hans ord "Trauma is not what happens to you, it is what happens inside you" klargjorde mycket. 

Jag upptäckte Embodiment Unlimited via en digital konferens de hade som spände över flera dagar med många olika föredragshållare och Mark Walsh i spetsen, Trauma's Everyday Impact. 

   Jag gick sen två digitala kurser via dem.

   Moving Beyond Trauma med Ilan Stefani och Trauma is Your Superpower. 

   För det handlar inte bara om att läka, det handlar om att se de superkrafter som vi utvecklar i hanterandet av trauman. 

   Det handlar om att få ta det vidare. 

Och jag började kartlägga mina superkrafter!  

   Krafter som gör mig väldigt duktig på vissa saker! 

   Men jag insåg också skillnaden mellan superkrafter som används frivilligt och medvetet, och när de används omedvetet, som de gjorts i så många år. 

Och där ligger en avgörande skillnad. 

   Samma agerande kan få totalt olika resultat i mitt liv beroende på om det används medvetet för att hantera en situation eller är ett omedvetet sätt att skydda mig! 

   Och de lämnar helt olika eftersmak i mig. 

   

Jag insåg att en djup orsak till min utmattning också var att jag inte kände mig sann. 

   Att jag inte levde min sanning.

   Att jag höll tillbaka min kraft för att inte ta för stor plats, att jag anpassade mig, kompromissade, var rädd för vad andra skulle tycka. 

   Till nytta för ingen. 

Parallellt med en utmattnings-rehabilitering på Ladvik som fokuserade på KBT, mindfulness och basal kroppskännedom, deltog jag också i en coachinggrupp med andra kvinnor, Byou.

   Sofia Singemo höll i coachningen och erbjöd sedan också en fortsättning i en coachingkurs som jag hoppade på, Bcoach. 

   

Jag lockades av de essenser hon hittat som grundläggande för vårt välmående och som vi utgick ifrån. 

   Trygghet - utan den kan vi inte läka eller vara sant kreativa. 

   Sanning - lever jag inte sant utifrån mitt inre kommer det aldrig bli bra. 

   Mod - har jag modet att stå upp för mig själv och det jag tror på?

   Kärlek och tacksamhet - hur står det egentligen till med kärleken till mig själv? 

   Förändring - är jag öppen för förändring, på riktigt och förstår jag hur stor förändring som kan ske? 

   

Så blev tolkningen av essenserna för mig och hur jag levt med dem under den här tiden. 

   Och jag insåg att här finns goda verktyg för arbetet jag gjorde på fängelset och med människor i alla sammanhang. 

Jag minns inte hur jag stötte på Maya Luna, men hon har blivit en livsomvälvande guide in i den heliga vreden och förståelsen av det heligt feminina.

   Jag deltog i hennes digitala kurs Sacred Rage: A Reclamation for Women. 

   Och jag började måla vreden jag kände i mitt djup. 

   Den jag stängt in för att den känts potentiellt livsförstörande. 

   När den i själva verket är grunden till så mycket kreativ livskraft. 

Hur mycket kraft stänger vi kvinnor inte inne, som sen får fräta sönder oss inifrån?

Parallellt med allt läste jag böcker! 

   Johannes av Korsets Själens dunkla natt. 

   Magdalene Mysteries - The Left-Hand Path of the Feminine Christ av Seren och Azra Bertrand och The Great Cosmic Mother - Rediscovering the Religion of the Earth av Monica Sjöö och Barbara Mor. 

För allt hänger ju såklart ihop. 

   Den själens dunkla natt jag gick igenom som också lärde mig att älska mörkret. 

   Att det finns så mycket kunskap där! 

   Vi har sånt fokus på ljuset, in med ljus, lys upp, förvisa mörkret. 

   Det har också varit min väg. 

Men nu provade jag en ny väg rakt ner i mörket där jag bekantade mig med det. 

   Mitt eget, de skuggsidor jag kan upptäcka.

   Men också det feminina, det borttryckta, det kroppsliga, det mänskliga, det blodiga, det köttsliga. 

Och jag menar inte det ljuvt feminina, mjuka, ljusrosa, välanpassade. 

   Jag menar det kraftfullt feminina! 

   Med en kraft så stark att den förtryckts i årtusenden. 

Hur ska vi kunna förväntas ta hand om vår jord, värna klimatet, sluta utrota djur och bränna ner djungler, när vi inte ens kan hantera kvinnlig ilska, mens, smärta och död. 

   När vi inte kan hantera livet med alla dess sidor. 

Och så kyrkan. 

   Är det konstigt om granskogsfolket inte vill komma till kyrkan för att möta det gudomliga när kyrkan varit den som avvisat all gudomlig närvaro utanför kyrkan?

   Det sitter såklart i vårt kollektiva kroppsminne! 

   När vi fortfarande tror att VI ska lära DEM något om Gud och Kristus. 

   När det förmodligen är tvärt om, de som kan lära oss något om hur Kristus verkar överallt i naturen, i den konstanta rörelsen av död och uppståndelse, närvaron, heligheten. 

Den feminina kraften i upplevandet av det gudomliga, där det inte spelar någon roll om det stämmer överens med kyrkofäders skrifter eller inboxande dogmer.

Så jag började en ny kurs med Maya Luna, Holy Fire, an Immersion in Deep Feminine Mystery, den pågår fortfarande. 

   Och jag lyssnade till en gruppdiskussion online om Personality Disorders & Abuse in Spiritual Communities.

   Och jag kände igen så förfärande mycket. 

   Och jag deltog i en tredagarskonferens om Feel the fear and share it anyway med kvinnor från Embodiment Unlimited om hur vi kan stärka kvinnor att ta mer plats. 

Och jag har börjat en 10 månaders Certification training in Process-oriented Facilitation digitalt vid Santa Fe Institute for Shame-Based Studies med David Bedrick.

   Och jag läser hans senaste bok You Can't Judge a Body by its Cover - 17 Women's Stories of Hunger, Body Shame, and Redemption. 

   Jag började följa honom i sociala medier och slogs av hans ödmjuka, kärleksfulla och totalt omvälvande sätt att arbeta med människor.  

   Och jag insåg att jag vill lära mig det! 

   För hur omvälvande är inte det här sättet att se på kroppens intelligens?

"My research has shown that resistance to dieting is a healthy response 

to the shaming that is baked into what drives people to try to lose weight.

Because people naturally resist shame and self-hatred, 

they subconsciously undermine diets motivated by these feelings.

At the very least, our diet resistance is a "screw you" to garden-variety external 

and internalized shaming, exacerbated by sexism, racism, classism, trauma, and abuse. 

Our hunger sends us dispatches from who we really are - 

our deepest needs, wants, and desires - 

because even though we think we can ignore, silence, and push them aside, 

however submerged our authentic self is, it remains a powerhouse.

We can channel these forces for our own good, 

or we can continue to be punished by punishing ourselves."

   

Och det jag lärt mig hittills under det här dryga året är att ta mer ansvar för mig och mitt och sluta skämmas så mycket.

   Också att lägga ansvaret där det hör hemma. 

   Är det inte mitt så ger jag tillbaka det. 

   Att jag har något att ge som är värdefullt! 

   Att det inte är jag som är knäpp, det är systemet som är skevt! 

   Men att det är mitt ansvar att kliva ur det och att försöka förändra det.

   Att sluta anpassa sönder mig! 

   Att se mer kärleksfullt på mig själv och det jag gör. 

   Att min kropp bär på så mycket kunskap och klokhet som jag behöver lyssna till! 

   Och så mycket mer! 

   

Har du läst om något här som du känner att du vill arbeta med hos dig själv?

   Tveka inte att höra av dig! 

   Jag börjar med själslig coachning som kan ske digitalt. 

   Jag har också börjat måla själsliga porträtt där jag målar dig med den energi du behöver i ditt liv, utifrån ett längre samtal vi har. 

   På min hemsida kan du läsa och se mer av det jag gör. 

   För nu vill jag börja göra igen! 

En vision

Jag har i många år haft en dröm om att starta en slags retreatgård inne i stan. 

   Lättillgänglig för människor, mitt i deras/våra liv. 

   Öppen och tillåtande, med fokus på själen snarare än religionen. 

   Jag har också haft en drivkraft att skapa den här mötesplatsen för människor som på olika sätt längtar efter något mer i livet.

   Ett alternativ, mitt i vår stressiga vardag. 

Mitt arbete som fängelsepräst har väckt en önskan att rikta denna mötesplats särskilt till den som kommer ut från fängelset efter avtjänad dom eller som är i frivården.    

   Människor som inte sällan har svårt att hitta vägar in i vårt samhälle. 

   Igen, tänkte jag först skriva, men insåg att för många av dem har de aldrig riktigt hittat dit innan heller. 

   Eller blivit insläppta. 

Att bygga broar på olika sätt.

   Mellan anstaltsliv och liv ute i samhället.

   Som hjälper till att upprätthålla de förändringar som kanske skett hos människan. 

   Och uppmuntrar till fortsatt nyfikenhet på vem just DU är. 

Många är historierna jag hört av människor som vill bryta med sitt tidigare liv, men inte ser hur det ska kunna gå till. 

   En ung man jag träffade ville så gärna läsa till kurator och hjälpa ungdomar att slippa hamna där han hamnat, men utan egen bostad kunde han inte se hur det skulle gå. 

   Han bodde hos sin pappa som också var kriminell, liksom alla de umgicks med och de skulle inte acceptera att han bröt med det. 

   Han grät när han berättade för mig. 

En kvinna beskrev det som att man kommer ut och är "en spottkopp i samhället". 

   En man sa att han ju alltid bara umgåtts med en slags människor.

   Hur gör man när man umgås med andra? 

   Vad pratar man om? 

Jag önskar en mötesplats dit vi kan hänvisa den som lämnar ett fängelse eller på andra sätt kommer i kontakt med kriminal- eller frivård. 

   En mötesplats dit man kan komma och ta en fika och prata med någon som tillsammans med dem kan se vilka slags insatser de kan behöva. 

   En mötesplats dit olika slags människor kommer, där vi möts som människor och ser att det inte är så mycket som skiljer oss åt. 

   Trots att våra omständigheter kan skilja sig radikalt! 

När jag var nybliven präst var jag med på den internationella fängelseprästkonferensen som då hölls i Stockholm. 

   Jag minns särskilt ett föredrag om en studie de gjort i Kanada, där de ville ta reda på vad som minskade risken för återfall hos kriminella. 

   Det som hamnade sist på listan och till och med ökade risken för återfall var hårdare tag och längre straff.  

   Alla de saker som minskade risken mest, handlade om mänskliga relationer. 

Att få möjlighet att skapa nya positiva relationer till människor som kunde fungera som förebilder. 

   Att få stöd i relationerna till familjen.

   Att få ses som en människa i möten med andra. 

   Så minns jag det i alla fall. 

Och jag tror på det! 

   Jag ser det ju i dem jag mött på fängelserna, men också på andra sätt i mitt arbete och mitt privata liv. 

   Allt börjar i de mänskliga relationerna. 

Och jag upplever det själv! 

   Hur det är att bli verkligt sedd som den jag är. 

   Att vara i miljöer som är tillåtande, ickedömande, nyfikna och kärleksfulla.

   Att bli tagen på allvar och att få bidra med något meningsfullt. 

Jag önskar en mötesplats där trådarna kan flätas samman. 

   Där någon kan stötta hela vägen.

   Där ingen tappas mellan stolarna. 

   Där det finns kontakter till berörda instanser. 

   Där vi vill hitta vägar framåt vad gäller sysselsättning, studier, bostad, sociala sammanhang och så vidare. 

   

Där det finns stödverksamheter, trauma- och beroendearbete.

   Där det finns samtalsgrupper och möjlighet till enskilda samtal.

   Där vi sysslar med själen och med kroppen, med hela människan. 

   Där vi förstår hur trauman tidigt i livet, hur små de än kan verka för någon annan, kan påverka en människas hela existens.  

   

Där vi har en människosyn som innebär att vi tror att alla människor gör så gott de kan utifrån de förutsättningar de har. 

   Och där vi vill hjälpa till att förbättra förutsättningarna. 

   Där vi förstår att förändring tar tid! 

   Där syftet inte är att någon av oss ska bli någon annan, det ska bara vara en plats där man kan få bli mer sig själv. 

   

Där vi är en aktiv röst och aktör i samhället.

   Där vi vill minska de klyftor som finns i vårt samhälle och låta människor mötas över gränserna. 

   Där vi tillsammans önskar värna det goda i livet och hur varje människa spelar roll. 

Och det handlar inte om att VI ska hjälpa DEM. 
   Det handlar om att vi gör det vi kan för oss själva, varandra och vårt samhälle. 
   För att vi alla tjänar på det. 
   
I slutändan förhoppningsvis för att vi kan minska brottsligheten.
   Nu när vi är i en situation där fängelserna runt om i vårt land är överfulla, där vi brottas med gängkriminalitet och ofta ser samma personer återkomma till fängelserna. 
   Kriminalitet är ett problem som drabbar med stora svallvågor, både offer och förövare, anhöriga och samhället i stort. 
   
Men det handlar också om att se att vi alla växer i mötet med varandra. 
   I mötet med det annorlunda. 
   Att vi hänger ihop. 
   Att vi mår bra av att bry oss om varandra! 

Jag tror på en fysisk mötesplats i Stockholm. 

   Gärna med ett nätverk över landet.

   Där vi hjälps åt och delar goda erfarenheter och fungerande verktyg.

En mötesplats där vi kan samla goda kompetenser. 

   Samla volontärer.

   Samla goda skratt och delade tårar. 

   Samlas, men också skickas ut för att verka gott i samhället. 

Jag minns en kvinna på Färingsöanstalten som jag konfirmerade. 

   Jag berättade för henne och de andra att vi, i söndagens gudstjänst i kyrkan i församlingen, sände dem.

   Sände dem ut i världen som kristna representanter för att göra den bättre för dem själva och andra. 

   Och hon kunde inte fatta det. 

   Att församlingen ville sända dem. 

   Och jag såg hur hon sträckte på sig. 

För mig är det ovärdigt ett samhälle att inte behandla ALLA människor med värdighet! 

   Det finns inga förbrukade människor. 

   Inga som inte förtjänar förståelse.

   Och det är ett sånt slöseri att inte hjälpa till och stötta i det enorma förändringsarbete vi förväntar oss att människor ska göra. 

   

Jag har vissa kompetenser som jag tror kan vara till nytta här.

   Men jag har inte alla. 

   Jag kan inte göra det ensam. 

   Så känner du att du vill vara med, har du idéer, kontakter, en vilja?

   Hör av dig! 

   Känner du någon som du tror skulle kunna bidra?

   Dela!

   Jag tror vi skulle kunna göra skillnad på riktigt!