Om kroppar kunde tala...

Om kroppar kunde tala… 
   Men det gör de ju! 

   De är högst kommunikativa, det är bara vi som glömt bort hur man lyssnar. 

Kroppen har ett annat språk än våra hjärnor. 

   En annan agenda. 

   Där våra hjärnor försöker förstå och räkna ut, kommunicerar våra kroppar intuitivt, omedelbart. 

De bara gör. 

   Och förstår vi inte vad så gör de mer. 

   Som växer till exempel. 

Jag har studerat med David Bedrick och läst hans bok You Can't Judge a Body by Its Cover: 17 Women's Stories of Hunger, Body Shame, and Redemption. 

   Där har jag läst olika berättelser om hur kvinnors kroppar så väldigt tydligt talar ett språk vi behöver börja lära oss att lyssna till igen. 

Och inte bara kvinnors kroppar såklart, alla kroppar. 

   Men boken handlar om kvinnors kroppar, kroppar som i vårt samhälle idag ska kontrolleras, snyggas upp och paketeras. 

   Och inte bara kropparna, vi ska anpassa oss, hålla tillbaka, förminska oss, inte vara till besvär, släta över och stå ut.

   Samtidigt som kropparna i många fall skriker sitt tydliga språk, "JAG VILL INTE!". 

Och inte bara det, de skriker ut en vilja att få ta plats, att få komma till tals, att få leva, att få njuta, att inte diskrimineras, att inte hållas tillbaka, att inte utsättas för våld eller hot! 

   

Tänk om vi istället för att döma ut en människa som går upp i vikt, skulle intressera oss för vad den människan inte får ta plats med, vad vi inte hör och förstår. 

   Vad hen har att säga, vad hen har för gåvor som inte uppskattas. 

Och det är ju inte bara människor med större kroppar som har mer att ta plats med. 

   Det är bara ett exempel på hur naturen i oss strävar mot sin egen sanning, oavsett våra försök att styra upp den. 

   Oavsett samhällets försök att intala oss att vi står över naturen. 

   

Vad jag önskar att vi med nyfikenhet och medkänsla, skulle se våra medmänniskor, oavsett storlek, som små vandrande universum. 

   Lika betydelsefulla som fantastiska, fyllda av gåvor och kompetenser. 

   Och att vi skulle sluta värdera dessa gåvor i vad människor är villiga att betala för dem. 

Under de senaste åren har jag kommit i kontakt med många kloka människor som förändrat mina perspektiv på många olika saker.    

   På helig vrede, skam, dysfunktionell andlighet, våra samhällsstrukturer, ensamhet, eget ansvar kontra samhälleligt ansvar och så vidare och så vidare. 

   

Och jag tror att det kanske gjort mig lite mer besvärlig. 

   För nu upplever jag så omedelbart när en kommentar är skammande, förminskande, nonchalerande. 

   Och det är inte medvetet gjort, det är jag helt övertygad om. 

   Det kommer från människor som bara vill väl.

Men likväl! 

   Och jag tror att vi behöver börja titta på det här ur ett högre perspektiv. 

   Börja se mönstren, strukturerna.

Hur vi "programmerats" att se på saker och ting ur ett perspektiv som inte gynnar alla. 

   Ett perspektiv som skapar motsättningar mellan svaga grupper, medan starka grupper tjänar på det. 

   Och som skapar skam och självförakt hos den som inte lyckas. 

För det är ju mitt fel. 

   Det lär vi oss. 

   Om jag bara kan förbättra mig så kan jag lyckas. 

Och jag är verkligen för att arbeta med sig själv!

   Men inte för att bli bättre, utan för att bli mer sann, riva ner murar, öppna upp för att lära känna skuggor och storheter. 

   För att i nyfikenhet förstå mer. 

Inte för att man inte duger som man är. 

Vi pratar om att ändra våra tankar. 

   Men lyssnar vi till våra kroppar? 

   Lyssnar vi till naturen?

   

För den talar tydligt till oss, både inom oss och utanför oss. 

Jag har börjat lyssna mer till min. 

   Och när något händer, när jag känner något i en situation, istället för att som tidigare, trycka undan känslorna för att försöka hantera situationen, så inser jag att om jag lyssnar till vad jag känner, så kan jag hantera situationen så mycket sannare. 

   För min kropp vet bättre än mitt huvud. 

Mitt huvud är vant vid att ta över, köra på. 

   Och kroppen skriker högre och högre för att bli hörd! 

   Så det är en dubbel rörelse. 

   Det handlar om att se strukturer och det handlar om att lyssna till kroppen. 

  

Den enskilda kroppen och mänsklighetens kropp.

   Samhällets kropp och jordens. 

   Verkar den må bra? 

   Var finns de röster som vi inte lyssnar till, men som vi verkligen behöver höra?

Och varför är det så svårt för oss att lyssna? 

   Vi har klimataktivister och kroppsaktivister, människor som protesterar mot orättvisor och förtryck, egna kroppar och själar, de talar alla till oss. 

   Så varför gör det inte större skillnad?

   

Jag tror det är för att vi kommit så långt ifrån vårt naturliga tillstånd.

   Vi har separerats och isolerats, blivit intalade att vi måste värna oss själva, uppmuntrats att sträva vidare i vår egoism.

   Istället för att se att vi alla hör ihop. 

   Vi matas med hot och hat istället för hopp och visioner. 

Om vi tar några steg tillbaka och tittar på våra liv, mänsklighetens liv, hur våra system fungerar, vad ser vi? 

   Jag ser väldigt mycket som inte fungerar, men som vi på något sätt fått för oss är naturlagar som inte går att förändra. 

   

System som inte gynnar varken mänskligheten, enskilda människor eller vår jord. 

   Men vi bara låter det fortgå för att vi intalas att det inte finns några alternativ. 

   Eller att alternativen är för krävande, att vi kommer att förlora på dem.

Men jag tror ju att vi i djupet av oss själva vet bättre. 

   När vi är i kontakt med våra kroppar och våra själar så vet vi så mycket mer!

   Och all vår ångest, oro och ilska kommunicerar också med oss.  

Vi behöver börja lyssna både till dem och till varandra. 

   Hitta lösningar tillsammans.

   Bryta ner murar, öppna upp dörrar och mötas. 

   

Jag skriver med om detta i min bok Helig vrede - Ett evangelium, som går att köpa via min hemsida själsligt.nu. 

Tillsammans

Jag har haft två dagar när jag bara gråtit nu.  
   Ångest och oro och känslan av att det aldrig kommer att lösa sig med något. 

   Fastän jag parallellt har en känsla/tanke som säger mig att det ju såklart kommer det. 

   Det är ju min grundinställning i livet.

Men jag vet också att jag så länge nu haft tillit, gjort vad jag känt varit rätt, sant.

   Tänkt att det kommer att visa sig vart jag ska gå, vad jag ska göra, var jag ska bo. 

   Och tiden går. 

   Och ibland orkar jag bara inte hålla uppe den där tilliten. 

Och jag är så van att sitta med det själv. 

   Så van att följa med ner i mörkret och sen hitta vägar ut.

   Död och uppståndelse.

 

Att lita till att det kommer bli bra, och gång efter gång trots att det är jävla skitjobbigt, sitta i det tills det går över.

   Och då ta nya tag. 

   Om och om och om igen! 

Och jag insåg under arbetet med min bok att det här inte bara handlar om mig. 

   Det är systemfel som gör det så totalt omöjligt för oss människor att få ihop livet om vi inte har rätt förutsättningar. 

   Och med den insikten har jag blivit lite bättre på att inte tycka att jag är värdelös som inte klarar av det. 

Men så ibland så blir det bara för mycket. 

   För tungt.

   Och när jag nu satt och grät här så kände jag att jag måste börja öppna upp och bjuda in.

   

Att jag skriver om att lösningen är - tillsammans! 

   Om att lära sig att ta emot! 

   Att visa sina behov! 

Så jag skrev om min sorg och ångest på facebook och bad om att den som ville skulle skriva något de tycker om med mig. 

   För att jag behövde få höra det. 

   Få känna det. 

Och jag fick på några timmar över 50 svar! 

   Och jag insöp dem verkligen, läste dem om och om igen. 

   Och jag kramade om den Ellen som av en annan Ellen fick höra att det borde räcka med att jag vet att jag duger, varför gör det inte det?!

   Den där dömande jävla interna kritikern! 

Och visst kan man lära sig att det bara är tankar man kan ställa om.

   Att det är övergående.

   Att jag ju vet i grunden att jag är älskad.

   

Men det var inte det jag behövde! 

   Jag behövde ER! 

   Och jag fick ER! 

ER kärlek!

   ER i relation till mig! 

   Vi är så indoktrinerade i "kan själv" och "gör lite mindfulness för att hantera det".

Men det gör MIG till ett problem att lösa.

   Det gör mina tankar och känslor FEL.

   Och det är de inte! 

Att känna sig ensam och behöva andras kärlek när man är en ensamstående mamma som är arbetslös och inte har ett eget hem är inget konstigt! 

   Att känna sig ensam och behöva andras kärlek när man inte är ensamstående eller arbetslös eller utan hem är inte heller konstigt. 

   Vi behöver varandra! 

Och hade jag försökt lösa det själv så hade jag missat ER! 

Mot eftermiddagen har jag också fått en annan tanke. 

   Jag har ju fördjupat mig i mitt släktträd.

   I mina förfäder och förmödrar, i vissa led tillbaka till år 1500! 

Och jag har gjort vad jag kunnat för att synliggöra dem för mig, skrivit alla deras namn, och målat över dem i ett försök att liksom öppna upp flödena. 

   Jag har också reflekterat över generationstrauman, vad vi för vidare generation efter generation.

   Vilka inställningar och blockeringar som förs vidare. 

Och jag har försökt tänka att jag rensar, löser upp, öppnar upp. 

   Och då slog det mig att kanske känner jag såhär för att jag har öppnat upp så många generationstrauman som nu behöver få kännas och synas och läkas. 

   Att de här känslorna inte bara är mina. 

Jag läste i en kyrkobok om Marit, född 1722.

   Hon var min farfars mormors farmors mamma. 

   En notering fanns om henne från början av 1780-talet, "Tigger" stod det.

   Några år senare stod det, "Varit förhörd 20 oktober 1789 och befanns icke begripa eller veta det minsta".

   I början av 1800-talet stod det "Rotehjon". 

   1801 dör hon.

När jag googlar på det står det att rotehjon var de fattighjon som var sämst lottade. 

   På Wikipedia läser jag "Det ansågs betyda otur att ha ett döende rotehjon i hemmet. 

   Därför blev de skickade runt mellan olika hushåll till och med medan de låg för döden."

Och det berör mig.  

   Och jag tänker att det inte är konstigt att vi har en rädsla för att inte kunna försörja oss eller ha tak över huvudet. 

   Oavsett om vi har rotehjon i släkten eller ej. 

   Jag tänker att det finns i vår gemensamma historia.

   Vetskapen om dem och så mycket mer som kan drabba en människa. 

   Och ja, vi ser ju hur det går för människor i vårt samhälle nu också. 

Så jag tänker att jag behöver hedra dem, de som gått före mig, men även mig själv i det jag känner. 

   Inte döma utan älska, hålla om, respektera och ta hand om. 

   Och vara tacksam för alla ER, ni som finns i mitt liv på olika sätt.

   Och sen slutade det snöa och solen kom fram...

Rötter

Idag har jag fördjupat mig i min släkt. 

   Jag kände att jag ville göra det synligt på något sätt, göra dem synliga! 

   Min pappa har släktforskat så jag har alla förfäder och förmödrar i ett gigantiskt dokument. 

Först skrev jag ut alla namn, rakt bakåt åt alla håll på en duk. 

   Det blev att skriva namnen på varandra tillslut för duken tog slut. 

   Men det spelar ingen roll, tänker att det förstärker känslan av att de är många. 

   Men inte lika synliga som de i de närmaste släktleden. 

På mormors sida går de tillbaka i 15 led!

   Den tidigaste Olof Björnsson, är född år 1500! 

   Helt galet!! 

På farmors sida emigrerade en del till Amerika och på farfars sida har vi samer. 

   Där finns också minst information om släktingarna. 

   På farfars sida har vi också en häxa Dordi och min farfars mamma kunde stämma blod. 

Sen blev jag nyfiken på var de bodde, för jag såg ju att samma orter återkom.

   Så jag tryckte ut en sverigekarta och satte en prick för alla jag hade födelseort på. 

Farmors släkt har rört på sig mest, de är orangea. 

   Farfars är gröna, mormors röda och min biologiska morfars är blå. 

   Där kom en släkting från Finland. 

   

Annars har jag ingen från söder om Örebro i de här 15 leden som pappa hittat. 

   Och de är väldigt samlade kring Örnsköldsvik och Sundsvall. 

   Och så ett gäng från Mora och ett från Värmland. 

   Lustigt nog både från farmors och farfars sida. 

Det blir så tydligt att livet förändras.

   Hur vi flyttar på oss så mycket mer nu. 

   Min son är född i Skåne!

Då levde de generation efter generation på samma lilla ort. 

På något sätt möttes mina föräldrar här nere i Stockholm. 

   På något sätt flyttade deras familjer ner från Norrlandskusten. 

   Och mitt liv blev här. 

Vad säger det om mig undrar jag. 

   Jag som är en produkt av alla dessa hundratals människor och ännu fler. 

   Bönder och kolare och predikanter och samer och matroser och häxor och så mycket mer. 

Om en enda av de här människorna inte hade funnits hade inte jag funnits. 

   Om två av dem inte hade fått ihop det hade jag inte funnits. 

   Och ändå är jag här. 

Himmelriket

Jag har så många möten nu med människor där jag pratar om min bok och så hamnar vi vidare i de funderingar de har kring frågorna som boken väcker. 

   Det gör ju att mina funderingar också drar vidare såklart! 

   Det gör de också när jag läser något, ser något på TV, eller får till mig det på annat sätt. 

Allt liksom stoppas in i den här centrifugen i mitt huvud och i min kropp. 

   Som tittar på tankarna, som känner efter i kroppen.

   Som ibland får en känsla först som sen bildar en tanke.

   Något formuleras på kringelikrokiga vägar. 

   På samma sätt egentligen som jag skrivit min bok, eller båda mina böcker faktiskt. 

I min bok Helig vrede - Ett evangelium, resonerar jag kring vem Gud är, eller vad Gud är. 

   Jag skriver också om Gudinnan. 

   Och jag funderar nu på vad det innebär när jag använder begreppet Gud, för Gudinnan är ju feminint, men för mig är ju inte Gud maskulint, om jag skriver Guden är det ju maskulint. 

   

Men begreppet Gud har ju blivit så färgat av ett par tusen år av patriarkat, så därför har jag ibland behov att skriva Gudinnan. 

   Men det innebär inte att när jag skriver Gud så menar jag en manlig Gud, Gud för mig är varken manlig eller kvinnlig. 

   Eller både och kanske. 

   Eller inte ens ett substantiv. 

Med Gudinnan har Gud mer och mer flyttat in i mig. 

   Mindre och mindre blivit en projektionsyta utanför mig.

   En tomhet har uppstått utanför mig, men på ett ganska behagligt sätt. 

   Där finns ett lugn.

   Jag förstår inte allt som händer, men jag låter det vara. 

Så idag kom det tankar till mig om vad det är patriarkatet tycker är så farligt med det feminina. 

   Och jag tror det handlar om kontroll. 

   Kontroll av naturen omkring oss, naturen i oss. 

   Det kaotiska livet. 

Och jag tänkte på vad Jesus gjorde och sa.

   Hur han bröt mot så mycket som var statiskt.

   Vände upp och ner på strukturer.

   Trotsade själva döden genom att uppstå. 

Och jag tänker på hur han talade om himmelriket, att vi inte kommer dit om vi inte är som barnen. 

   Barnen som är naturen själva. 

   Inte än formade, anpassade, och hur samhället idag är så upptaget med att stoppa in dessa barn i olika formar, lära dem kontroll. 

Och jag tänker att kanske är det så att själva patriarkatet är livrädd för himmelriket. 

   Att det är därför det är totalt omöjligt för oss att nå det så länge vi styrs av patriarkala tankar. 

   Såklart! 

   Männen som lärs att uppskatta det undergivet feminina i kvinnor för att de då går att kontrollera.

   Kvinnor som lär sig att behaga och tas om hand. 

(Jag pratade med banken om ett bolån och det spelar ingen roll att jag har pengar på banken och saknar betalningsanmärkning, jag kan bara få ett lån om mina föräldrar eller min sons pappa står med på lånet eftersom jag inte har en fast tjänst.) 

Kyrkans män som genom tiderna försökt fostra, förtrycka, belägga med synd allt det som är kaosartat livs levande liv. 

   Åh, vad de måste varit rädda för det himmelrike Jesus pratade om. 

   Vilken fruktansvärd inre motsättning som måste lett dem till egen späkning och destruktiva handlingar mot andra.

Hur når man himmelriket om man är livrädd för det? 

   Man lägger det i en framtid efter döden såklart! 

   Som en enorm befrielse från allt kontrollerande det här livet verkar kräva. 

Gör det omöjligt att uppnå här och nu. 

   Motarbetar det till och med. 

   Inte medvetet förstås. 

Motarbetar enheten mellan människor, göder rädslan, skadar jorden.

   Allt i en påstådd längtan efter, ja, efter vad egentligen?

   Vad vill patriarkatet egentligen?

   Hur ser patriarkatets drömsamhälle ut? 

   Jag kan för mitt liv inte se annat än strävan mot mindre och mindre liv.    

Så jag vänder mig till Gudinnan, som bjuder in mig till himmelriket jag når genom min kropp. 

   Genom att leva i denna vackra natur, i min egen vackra natur, skapad i all sin härlighet! 

Foton av Stina Wollters vackra och kraftfulla konst!

Senapsfröet

Igår var jag på Katarinamässan i Katarina kyrka.  

   Jag har inte varit i kyrkan på länge och fick ett infall på morgonen.

   Jag tog med mig några böcker och åkte in. 

   Tänkte det kunde vara ett bra tillfälle att nätverka.

   Träffade gamla vänner och nya.

   Blev presenterad för människor jag aldrig träffat förut, som visade sig brinna för samma saker som jag. 

Det var Kyndelsmässodagen och på mässan lästes en bibeltext:

   Han lät dem höra en annan liknelse: 

   »Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. 

   Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.«

   (Matt 13:31-32)

Idag på morgonen satte jag på en film att ha i bakgrunden när jag 

försökte formulera mig kring föredraget jag ska hålla om några veckor. 

   Det är en film jag tänkte titta på för några dagar sen, men den tog för lång tid att ladda så jag tog en annan då. 

   Men nu gick det. 

   

All Saints heter den. 

   En film om en försäljare som blir pastor och om flyktingar från Burma och hur de tillsammans bygger en gemenskap kring en kyrka som egentligen ska stängas ner genom att odla marken. 

   Och när de sått sina frön i jorden kommer pastorn till sin fru och visar bibeltexten han ska predika kring den dagen. 

   Och ja, det är såklart den om senapsfröet och de skrattar åt sammanträffandet. 

Och ja, jag skrattar åt hur sammanträffandet tar ett till varv med mig.

   Och jag försökte söka upp texten, men det är inte gårdagens evangelietext utan en annan årgång, så att det faktiskt var den jag hörde igår är verkligen ingen självklarhet. 

   Och allt jag kan göra är att tacka och ta emot det som är större än jag kan förstå. 

Och verkligen ta in att hur små fröna än verkar vara när vi stoppar dem i jorden, så kan de växa upp till stora träd. 

   Men det gäller att vi faktiskt tar till vara på dem och stoppar dem i jorden.

   Och först och främst, förstår att de faktiskt är frön.

David Bedrick har lärt mig om frön, att de kan finnas där man minst anar det. 

   

   I smärtan i min kropp, i frustrationer jag känner, i ångest som förlamar. 

   Frön är inte bara goda idéer eller snilleblixtar.

   Det som är värt att plantera är inte bara allt det vi är bra på. 

   

Kanske vilar de allra största träden i de minsta frön som ligger djupast där i mörkret i våra sår. 

   Kanske är det genom att bekanta sig med sin avundsjuka eller missunnsamhet eller vilja att skada någon annan som vi frigör de allra viktigaste fröna. 

   Kanske finns de där i vår djupaste skam. 

Något händer med mig när jag i nyfikenhet söker efter fröet i den svårighet jag möter. 

   När jag med en kärleksfull blick vänder mig till det i mig jag annars helst tänker bort. 

   När jag slutar se mig själv som trasig och istället ser mig som en bördig jord där plantor vill börja gro.

Och när jag ser så på alla dem jag möter. 

   Vilka frön väntar på att få börja gro i dig? 

   

Den 13e

Nej, det är ju inte fredag den 13e än på några dagar. 
   Men idag är det faktiskt 13 år sen jag prästvigdes. 

   

Idag är också dagen då min nya bok Helig vrede - Ett evangelium levereras hem till mig. 

   En bok där jag faktiskt uppmärksammar just talet 13. 

   Det är nämligen så att jag föddes kl 13.42 och just de talen dök under en period, medan jag skrev på boken, upp hela tiden. 

   Och det fick mig ju att tänka att det fanns en orsak till det. 

   Såhär skrev jag om det i boken: 

   

Så till slut kollar jag upp numren. 

   Jag upptäcker att 13 är ett karmiskt nummer och ett meddelande om att jag stöds av den gudomliga feminina energin. 

   Det talar om slutet på gamla cykler och början på nya, om stora förändringar och att jag efter dem kommer att ha en stabil grund för nya möjligheter och andlig växt.

   Att jag är gudomligt ledd i att upptäcka mitt själsuppdrag och att jag har stöd av de uppstigna mästarna. 

   

Att vägen hit inte varit så lätt utan förmodligen haft en del svårigheter. 

   Jo just det. 

   Sedan påminns jag om att de var 13 personer närvarande vid den sista måltiden. 

   Att Judas var den 13:e, som jag ju redan upptäckt också kopplas till den 13:e eonen. 

   Och allt snurrar lite.

Och ännu mer snurrade det när jag igår insåg att boken skulle levereras på min prästvigningsdag. 

   Som också alltså är den 13e. 

   Det går liksom inte att planera sånt här. 

Idag är också första skoldagen för terminen för min 6-åring. 

   Och det är tufft att börja skolan igen efter ett lov, när man tappat rutinerna och fått sova länge på mornarna. 

   Och det här har varit ett ganska tufft lov med mycket sjukdom, tristess och rastlöshet. 

Och jag kan ärligt säga att den största utmaningen i mitt liv hittills varit att vara ensamstående småbarnsmamma. 

   Otroligt lärorikt och givande såklart. 

   Men fy sjutton ibland. 

Att aldrig kunna be den andra föräldern att ta över för att man helt enkelt inte orkar mer, för att alla idéer är slut, för att man får ångest. 

   Det ständigt dåliga samvetet för att man inte klarar av att hantera det bättre. 

   

Och då försöker jag påminna mig om att det här samhället inte är designat för att man ska klara av det! 

   Det är omöjligt! 

   Våra arbetstider är ursprungligen satta utifrån en heltidsarbetande man med en hemmafru som tar hand om resten. 

Systemen är uppbyggda på att man är två som kan hjälpas åt. 

   Vi har avskaffat storfamiljerna och "it takes a village". 

   Vi utgår inte från hur människan fungerar och vad som skulle fungera bäst för kropp och själ. 

Tvärtom skammar vi den som inte lyckas med att nå upp till våra påhittade mål och konstruerade normer. 

   Människan ska anpassas efter kapitalismen och patriarkala former. 

   Krångligare och mer omständigt blir det ständigt när vi försöker trassla oss runt i det.

   Med katastrofala konsekvenser för människor, djur och jorden. 

Så efter att ha lämnat ett gråtande barn i skolan och själv gråtit mig hem i bilen, känner jag mig mest arg just nu. 

   Den där heliga vreden över att jag vill något annat för både honom och mig! 

   Och resten av mänskligheten för den delen.

   Och hur satans svårt det verkar vara att förändra!  

Och hur den behöver samlas och riktas, vreden.

   Inte bara fara runt i mig och skapa oreda. 

   Riktas i handling just för förändring. 

Och det är väl det min bok handlar om till stor del. 

   Om min längtan efter så mycket mer i livet.

   Så mycket mer av liv. 

   Så mycket mindre av ensamhet och instängdhet och anpassning. 

   Om nya cykler och mer av det gudomligt feminina. 

Och kanske är det väldigt passande att boken kommer på min prästvigningsdag. 

   För att den är ett resultat av att jag följer mitt kall, följer Gud/Gudinnan.

   Fortsätter min vandring med Jesus och Kristus. 

Och att den vandringen, både i boken och utanför, rör sig in i det djupt personliga och ut i det stora allmänna. 

   Det enskilda livet och de större strukturerna. 

   I fysiska dimensioner och i andliga. 

För det hänger ju ihop, det är ju det jag upptäckte när jag skrev. 

   När jag en bra bit in började se den röda tråden. 

   I det som först verkade så spretigt. 

   Det hänger ihop och vi är medskapare i det. 

Och nu sitter jag här med boken i handen! 

   Den eldiga och jordiga, arga och kärleksfulla! 

   Och tänker att jag i alla fall gjort vad jag kunnat.

   Och att det ska bli spännande att se vad den här nya tiden kommer med! 

Och snart ska jag hämta sonen i skolan och se hur vi kan fira tillsammans.

   Men mest glad tror jag han blir av lastpallen som böckerna kom på och vad vi eventuellt kan bygga av den! 

Helig vrede - Ett evangelium

Det börjar närma sig årets sista dag och jag gör som jag gjort de senaste åren, årsbokslut. 

   Både att se över det som varit och att visionera framåt. 

Och när jag tittade bakåt över de senaste 12 månaderna blev det väldigt tydligt att de handlat om boken! 

   Helig vrede - Ett evangelium

   En bok jag skrivit på ett tag och under våren kände mig redo att skicka ut till förlag. 

Två nappade och jag valde det som jag kände skulle kunna hjälpa mig att skapa den bästa möjliga boken! 

   Det förlag där förläggaren ville ha ett zoom-möte för att prata om boken innan jag skrev på kontraktet. 

   Den förläggare som hade frågor och funderingar, och som jag kände slutligen verkligen förstod vad jag ville med boken och hade de bitar jag behövde för att den skulle bli så bra som möjligt. 

Jag valde Lassbo förlag där Josefin Lassbo är förlagschef och är den som också hjälpt mig med redigeringen av boken. 

   Eftersom det är ett så kallat hybridförlag, har jag haft möjlighet att vara väldigt aktiv i processen, något som passat mig väldigt bra! 

   För jag har svårt att hålla mig innanför gränser och att skriva en bok har för mig aldrig inneburit bara att skriva ord. 

För mig är boken en helhet med ett innehåll som också behöver visa sig i formen av boken. 

   Tillsammans med formgivaren Gabriella Brantdahl har jag kunnat ta ut svängarna. 

   Hon har förstått mina idéer och också kunnat ta dem vidare. 

   Med henne har det inte stannat vid en text utan vi har skapat det vi kallat "ordkonst" i boken!

Och nu håller boken på att tryckas och jag förbereder mitt boksläpp! 

   Ett boksläpp som inte bara blir ett boksläpp utan också en konstutställning! 

   För jag har målat under åren jag jobbat med boken och på samma sätt som skrivandet har utvecklat mig så har också målandet gjort det. 

Jag började det förra året, år 2021, med en sjukskrivning för utmattning! 

   Och samtidigt som jag bekantade mig med den livgivande heliga vreden insåg jag också att det fanns så många andra känslor jag inte tillät mig att känna. 

   Och en hel kropp jag inte riktigt var i kontakt med eller lyssnade på. 

Så medan jag upptäckte, insåg jag också att jag behövde blottlägga. 

   Låta finnas. 

   Visa! 

Så jag skrev och målade det jag kände, för att låta det finnas där på flera plan. 

   För att själv förstå att det fick finnas där, att det får finnas där. 

   Att det ens finns! 

   Och sen målade jag vidare.

Och så hittade jag ett galleri. 

   Panncentralen i Gustavsberg! 

   När min mormor hade fött min mamma och blivit utesluten ur pingstförsamlingen hon var pianist i för att hon inte ville gifta sig med pappan, flyttade hon som 18-åring till Gustavsberg och började jobba som kontorist på porslinsfabriken. 

På Panncentralens hemsida läser jag:

   "Panncentralen har en historia av att försörja fabriken och samhället med värme, varmvatten, ånga och gas från en generator. 

   Byggnaden är Q-märkt och de karakteristiska skorstenarna tornar fortfarande mot skyn. 

   När Panncentralen avvecklades fick Göran Olsén ett löfte om att fortsätta utnyttja den häftiga lokalen som en del av hans övriga verksamhet på Chamottevägen. 

   Ett löfte som än står sig och som Göran utnyttjat till fullo. 

   Görans filosofi är att Panncentralen ska fortsätta generera värme, men nu som en mötesplats för människor." 

Ja, det kunde väl inte bli bättre eller mer passande kände jag!

   Att få på något sätt binda ihop allt, då mormor varit väldigt viktig för mig och också dyker upp i min bok. 

   Och att få vara i en miljö där det går att vara gränsöverskridande. 

"Gör vad du vill här" säger Göran. 

   Och jag ska försöka ta in skogen, tänker jag. 

   Med tallstubbar och vackra grenar med lavar och mossa och blommor. 

Och jag tänkte nejlikor i olika färger och så kollade jag vad nejlikor står för och läste:

   "Nejlikorna var populära i 1600-talets blomsterstilleben och kom att symbolisera Kristi lidande, död, återuppståndelse och frälsning."

   Hehe ...

 

Och jag hoppas kunna skapa en miljö som uppmuntrar till samtal. 

   För jag hoppas att min bok väcker frågor, ställer frågor som DU kan få fundera över. 

   Öppnar upp för att hitta den sanning och de svar som finns inne i DIG. 

   Jag vill inte komma med svar, jag vill öppna upp för funderingar, öppna upp för allas egna svar. 

   

För att det finns en massa klokskap i DIG! 

   Hela dig! 

   Inte bara i ditt intellekt utan i din kropp och i din själ! 

   Och vi har tappat bort den helheten! 

   Och vi behöver finna den igen! 

Ja, så nu förbereder jag mitt boksläpp och målar klart mina målningar. 

   Och hoppas att DU kommer! 

   Att du också är nyfiken på vad vi skulle kunna åstadkomma om vi började ifrågasätta de former vi stoppats in i, i kyrkan, i samhället och världen i stort. 

För jag tror att det inne i dig, liksom i mig, finns så mycket mer! 

   Att du också har superkrafter som vill få komma till användning.

   Att du också vill en massa som världen har nytta av.

   Och att du också har mer självkärlek i dig än vad du kanske förmår att känna och visa dig själv.

Men äsch, vad vet jag! 

   Låt oss upptäcka tillsammans! 

   Helgen 21-22 januari 2023 möts vi i Panncentralen i Gustavsberg mellan 11 och 16 båda dagarna. 

   Trots att det är en Panncentral, kan det vara lite småkyligt i galleriet, så ta på dig lite extra varma kläder!

Jag är prästvigd i Svenska kyrkan, men har under mina år inom den haft ett skav jag inte längre kan ignorera. 

   Jag undrar vad som hänt med den kyrka som en gång växte fram, inspirerad av den radikala Jesus och jag tycker det är dags att vi återuppväcker den glöd han hade och den kraft som finns i de budskap han talade om och visade på.    

   

Jag vill att vi skalar av de lager av anpassningar som gjorts över de drygt 2000 år då kristendomen ofta lierat sig med makten i samhället. 

   Det är hög tid att vi åter igen skapar plats för det gudomligt feminina, som förmodligen haft en mycket mer framträdande roll, även i Jesus omgivning. 

Men det är inte bara i kyrkan det skaver. 

   Jag ser mig om i vårt samhälle och i vår värld och ser ett enormt behov av mer medmänsklighet, solidaritet och en fördjupad relation till Moder Jord, våra kroppar och själar. 

   Och jag fylls av en helig vrede som vill förändring! 

   En helig vrede som inte längre kan hållas tillbaka. 

En kreativ kraft som vill liv och som vill ropa stopp, nej, sluta! i mötet med förtryck, utanförskap och förminskande strukturer. 

   Det är en vrede vi fått lära oss att varken lyssna till eller agera på, men som världen och mänskligheten desperat behöver. 

   Så med denna bok vill jag säga; det är dags nu, för världen behöver också din heliga vrede!