I döden

På kvällen kom en rik man från Arimataia som hette Josef och som också han hade blivit lärjunge till Jesus. 

Josef gick till Pilatus och bad att få Jesu kropp. Pilatus gav då order om att den skulle utlämnas, 

och Josef tog kroppen, svepte den i rent linnetyg 

och lade den i den nya grav som han hade låtit hugga ut åt sig i berget. Sedan rullade han en stor sten för ingången till graven och gick därifrån. 

Maria från Magdala och den andra Maria var där och satt mitt emot graven. Matt 27:57-61

Jesus stiger inte direkt från korset in i uppståndelsen. 

   Först behöver han lite tid i döden. 

   Kanske är det så att man innan man kan sträcka sig mot himlen, måste sjunka ännu lite djupare ner i jorden. 

Idag målar jag.

   Min mamma fyller 70 i veckan som kommer och jag målar henne och hennes morfar när hon var liten. 

   Om du känner henne, skvallra inte snälla! 

Vi pratade en gång om kärlek och hon sa att den person som hon verkligen känt älskade henne totalt villkorslöst, var hennes morfar, Moppen. 

   Så jag ville måla den relationen till henne.

   Jag ville måla den ovillkorliga kärleken. 

Och jag inser när jag målar, när jag tittar på den ofärdiga målningen, att jag målar mina rötter. 

   Det är som att jag målar mig ner i jorden. 

   Ner i mina rötter. 

   I de relationer som skapat mig.

Denna påskafton stannar jag upp precis där jag är.

   Jag stannar upp i min vilja att producera en text, att läsa mig fram till något intressant. 

   Och jag struntar i det. 

   Jag stannar upp med mig istället, med mamma och med Moppen.   

I somras fick jag förmånen att sitta med min mormor under hennes sista vecka i livet. 

   På måndagen satt hon upp i sängen på hospicet. 

   Tanken var att skicka hem henne den veckan, men de var tveksamma. 

   Min moster och jag var där och mötte läkaren och vi bekräftade det hon också tyckte. 

   Att mormor verkade lite mer förvirrad. 

När det bara var vi där med mormor och vi båda nog tittade på henne lite ansträngt leende och tårögt, sa hon till oss: 

   "Ni tittar på mig som om jag ska dö!"

   

På onsdagen flöt hon lite ut och in.

   Kom och gick.

   "Det behöver inte vara så annorlunda", sa hon rakt ut i luften. 

   På fredagen sov hon hela tiden jag var där, eller blundade i alla fall. 

   På lördagen dog hon. 

Jag har aldrig följt en människa så mot döden tidigare. 

   Och jag har tänkt på vad det var jag fick uppleva, för jag fick uppleva något. 

   När jag tittade på henne, när hon liksom släppt taget. 

   Hjärtat slog fortfarande och jag upplevde att hon kunde reagera när man sa något.

   Men hon öppnade inte sina ögon.

Antingen kunde hon inte, eller så ville hon inte.

   Jag tror hon var på väg.

   Hon var i ett mitt i mellan där jag inte vet vad hon upplevde. 

   Men hon verkade inte orolig.

Hon låg med öppen mun och andades ljudligt.

   Helt utan att göra sig till på något sätt.

   Min upplevelse var att hon helt släppt taget om sitt kroppsliga liv.

   Klivit in i en inre värld och släppt taget om den yttre. 

Hon var på väg. 

   För mig var det så tydligt att hon var på väg. 

   Jag upplevde ingen som helst önskan från henne att hålla fast i något. 

   Ingen kamp.

   Det var fridfullt. 

Och jag tror att min sorgeprocess blev enklare för att jag fick se det, uppleva det. 

   Och jag tror min relation till både livet och döden påverkats positivt av det. 

   Av att få följa med en bit på vägen. 

   Vilken gåva.

   Fastän de egentligen är på en helt egen resa. 

   Går någonstans, dit vi inte kan följa med. 

Och sen sitter vi där, som Mariorna mitt emot graven.

   I tomrummet efter dem. 

   I saknaden av dem. 

Men när jag tittar på målningen jag målar. 

   När jag ser glädjen hos dem.

   Jag kan se kärleken mellan dem.

   Fastän målningen är långt ifrån klar. 

   Så tänker jag att den aldrig kan försvinna, kärleken.

Att min mamma nästan 70 år senare bär den med sig.

   Som jag bär alla stunder med min mormor med mig. 

   Som vi kanske bär något slags kollektivt minne av Jesus med oss. 

Och idag behöver vi inte något mer än det. 

   Vi behöver ingen uppståndelse eller himmelsfärd.

   Vi kan bara sitta här en stund med döden och med stillheten. 

Etty Hillesum

Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: »Eloi, Eloi, lema sabachtani?« (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Med ett högt rop slutade Jesus att andas. (Mark 15:34, 3)
Och Jesus ropade med hög röst: »Fader, i dina händer lämnar jag min ande.« När han sagt detta slutade han att andas. (Luk 23:46)
När Jesus hade fått det sura vinet sade han: »Det är fullbordat.« Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande. (Joh 19:30)

Hur möter vi döden? 

   

Vi vet inte hur Jesus mötte döden. 

   Trots att vi har berättelser om ögonblicket.

   Kanske var det i ångest "Min Gud varför har du övergivit mig?".

   Kanske var det i acceptans "Fader i dina händer lämnar jag min ande", "Det är fullbordat". 

   Kanske var det både och.

   Säkert var det både och.

Denna Långfredag sitter jag med An Interrupted Life: The Diaries and Letters of Etty Hillesum 1941-43.

   En favoritmystiker, judinna från Nederländerna, jag gärna återkommer till. 

   Denna bok på drygt 400 sidor, har jag bara bläddrat lite i tidigare. 

   Men idag kändes som rätt dag att äntligen fördjupa mig lite mer i den.

   Och vandra tillsammans med Etty mot korset. 

   

Etty berättar om då, men talar också till oss om nu! 

   Idag kan vi säga att jag mest är redaktör i denna blogg, författaren är Etty! 

   Jag kan inte återge alla drygt 400 sidor, men de är verkligen värda att läsa! 

   För här finns erfarenhet och klokskap som vi behöver i vår tid! 

   Vi börjar i hennes dagbok.

19 februari 1942

"What is it in human beings that makes them want to destroy others?" Jan asked bitterly.

I said, "Human beings, you say, but remember that you're one yourself."

And strangely enough he seemed to acquiesce, grumpy, gruff old Jan.

"The rottenness of others is in us, too," I continued to preach to him.

"I see no other solution, 

I really see no other solution than to turn inward and to root out all the rottenness there. 

I no longer believe that we can change anything in the world 

until we have first changed ourselves. 

And that seems to me the only lesson to be learnt from this war. 

That we must look into ourselves and nowhere else."

3 juli 1942

Something has crystallised.

I have looked our destruction, our miserable end, 

which has already begun in so many small ways in our daily life, 

straight in the eye and accepted it into my life, 

and my love of life has not been diminished. 

I am not bitter or rebellious, or in any way discouraged. 

I continue to grow from day to day, 

even with the likelihood of destruction staring me in the face. 

(...) 

By "coming to terms with life" I mean: 

the reality of death has become a definite part of my life; 

my life has, so to speak, been extended by death, 

by my looking death in the eye and accepting it, 

by accepting destruction as part of life and no longer wasting my energies on fear of death 

or the refusal to acknowledge its inevitability. 

It sounds paradoxical: by excluding death from our life we cannot live a full life, 

and by admitting death inte our life we enlarge and enrich it. 

5 juli 1942

Last night we talked about the labour camps.

I said "I don't have any illusions about them, 

I know that i shall be dead within three days because my body is so useless."

Werner was sure he would fare no better.

But Liesl said, "I don't know, I have a feeling that I'll come through."

I can sympathise with the feeling of hers, I used to have it myself. 

A feeling of indestructible resilience. 

And I still have it now, that's the whole point, but no longer in a purely material sense.

It doesn't matter whether my untrained body will be able to carry on, 

that is really of secondary importance; 

the main thing is that even as we die a terrible death 

we are able to feel right up to the very last moment that life has meaning and beauty, 

that we have realised our potential and lived a good life.

10 juli 1942

One moment it is Hitler, the next it is Ivan the Terrible;

one moment it is resignation and the next war, pestilence, earthquake, or famine. 

Ultimately what matters most is to bear the pain, to cope with it, 

and to keep a small corner of one's soul unsullied, come what may.

11 juli 1942

In a few day's time I shall go to the dentist and have lots of holes in my teeth filled.

For that really would be awful: suffering from toothache out there.

I shall try to take hold of a rucksack and pack only what is absolutely essential, 

though everything must be of good quality.

I shall take a Bible along and that slim volume Letters to a Young Poet, 

and surely I'll be able to find some corner for the Book of Hours.

I won't take along any photographs of those I love; 

I'll just take all the faces and familiar gestures I have collected 

and hang them up along the walls of my inner space so that they will always be with me. 

(...) 

Many accuse me of indifference and passivity when I refuse to go into hiding; 

they say that I have given up.

They say everyone who can must try to stay out of their clutches, 

it's our bounden duty to try. But that argument is specious.

For while everyone tries to save himself, 

vast numbers are nevertheless disappearing. 

And the funny thing is I don't feel I'm in their clutches anyway, 

whether I stay or am sent away.

I find all that talk so cliché-ridden and naive and can't go along with it anymore. 

I don't feel in anybody's clutches; I feel safe in God's arms, to put it rhetorically, 

and no matter whether I am sitting at this beloved old desk now, 

or in a bare room in the Jewish district, 

or perhaps in a labour camp under SS guards in a month's time - 

I shall always feel safe in God's arms. 

Den 15e juli 1942 får Etty jobb på "the Cultural Affairs Department of the Jewish Council".

16 juli 1942

"Have You any other plans for me, O God?"

Tomorrow I must betake myself to hell, and if I am to do the work properly, 

I shall have to get in a good night's sleep.

(...)

I hope to be a centre of peace in that madhouse.

I shall get up early in order to embrace myself. 

"O God, what are Your plans for me?"

(...)

A miracle has happened, and that too is something I must accept and learn to bear. 

20 juli 1942

They are merciless, totally without pity. And we must be all the more merciful ourselves.

That's why I prayed early this morning:

"O God, times are too hard for frail people like myself.

I know that a new and kinder day will come.

I would so much like to live on, if only to express all the love i carry within me.

And there is only one way of preparing the new age, by living it even now in our hearts. 

Somewhere in me I feel so light, 

without the least bitterness and so full of strength and love. 

I would so much like to help prepare the new age."

Den 22a juli 1942 blev Etty volontär på "the Jewish Council for Deportation to Westerbork". 

23 juli 1942

Last night, walking that long way home through the rain with the blister on my foot, 

I still made a short detour to seek out a flower stall, 

and went home with a large bunch of roses. 

They are just as real as all the misery I witness each day.

"There is room for many things in my life, so much room, O God."

As I walked down those overcrowded corridors today, 

I suddenly felt the urge to kneel down right there, 

on the stone floor, among all those people. 

The only adequate gesture left to us in these times: "kneeling down before You."

Each day i learn something new about people and realise more and more 

that the only strength comes, not from others, but from within. 

Etty följde frivilligt med den första gruppen judar som sändes till lägret i Westerbork.

   I slutet på augusti fick hon återvända till Amsterdam.

15 september 1942

To think that one small human heart can experience so much, O God, 

so much suffering and so much love, 

I am so greatful to You, God, for having chosen my heart, 

in these times, to experience all the things it has experienced. 

20 september 1942

Max, did you see that deaf and dumb woman in her eighth month, 

with her epileptic husband?

I wonder, Max, how many women in their ninth month 

are being driven from their homes in Russia 

this very moment and still reach for their guns?

Etty återvände till Westerbork i november 1942, men återvände till Amsterdam i december. 

   Den 6e juni 1943 återvände Etty för sista gången till Westerbork.

   Under den här tiden skrev hon brev. 

18 december 1942

The barbed wire is more a question of attitude.

"Us behind barbed wire?" 

an indestructible old gentleman once said with a melancholy wave of his hand. 

"They are the ones who live behind barbed wire" 

- and he pointed to the tall villas that stand like sentries on the other sid of the fence. 

(...)

Finding something to say about Westerbork is also difficult 

because of its ambiguous character. 

On the one hand it is a stable community in the making, a forced one to be sure, 

yet with all the characteristics of a human society.

And on the other hand, it is a camp for a people in transit, 

great waves of human beings constantly washed in from the cities and provinces, 

from rest homes, prisons, and other prison camps, 

from all the nooks and crannies of the Netherlands - 

only to be deported a few days later to meet their unknown destiny. 

(...)

You sometimes think it would be simpler to put yourself on transport 

than have to witness the fear and despair of the thousands upon thousands of men, women, 

children, infants, invalids, the feeble-minded, the sick, and the aged 

who pass through our helping hands in an almost uninterrupted flow. 

(...)

What matter is not whether we preserve our lives at any cost, but how we preserve them. 

(...)

That's why it seemed such a great danger to me when all around one could hear, 

"We don't want to think, we don't want to feel, it's best to shut your eyes to all this misery."

As if suffering - in whatever form and however it may come to us - 

were not also part of human existence.

(...)

I know that those who hate have good reason to do so.

But why should we always have to choose the cheapest and easiest way? 

It has been brought home forcibly to me here 

how every atom of hatred added to the world makes it an even more inhospitable place.

And I also believe, childishly perhaps but stubbornly, 

that the earth will become more habitable again only through the love 

that the Jew Paul described to the citizens of Corinth 

in the thirteenth chapter of his first letter. 

8 juni 1943

Just now I climbed up on a box lying among the bushes here to count the freight cars. 

There were thirty-five, with some second-class cars at the front for the escorts.

The freight cars had been completely sealed, but a plank had been left out here and there, 

and people put their hands through the gaps and waved as if they were drowning. 

The sky is full of birds, the purple lupins stand up so regally and peacefully, 

two little old women have sat down on the box for a chat, 

the sun is shining on my face - and right before our eyes, mass murder. 

The whole thing is simply beyond comprehension. 

26 juni 1943

People here fritter their energy away on the thousand irksome details 

that grind us down every day; they lose themselves in detail and drown.

That's why they get driven off course and find existence pointless. 

The few big things that matter in life are what we have to keep in mind: 

the rest can be quietly abandoned.

And you can find those few big things anywhere, 

you have to keep rediscovering them in yourself so that you can be renewed. 

And in spite of everything you always end up with the same conviction: 

life is good after all, it's not God's fault that things go awry sometimes, 

the cause lies in ourselves. 

And that's what stays with me, even now, 

even when I'm about to be packed off to Poland with my whole family.

3 juli 1943

The misery here is quite terrible: and yet, 

late at night when the day has slunk away into the depths behind me, 

I often walk with a spring in my step along the barbed wire.

And then time and again, it soars straight from my heart - 

I can't help it, that's just the way it is, like som elementary force - 

the feeling that life is glorious and magnificent, 

and that one day we shall be building a whole new world. 

8 augusti 1943

Many feel that their love of mankind languishes at Westerbork 

because it receives no nourishment - 

meaning that people here don't give you much occasion to love them.

"The mass is a hideous monster; individuals are pitiful", someone said.

But I keep discovering that there is no causal connection between people's behaviour 

and the love you feel for them. 

Love for one's fellow man is like an elemental glow that sustains you.

The fellow man himself has hardly anything to do with it. 

Oh Maria, it's a little bit bare of love here, 

and I myself feel so inexpressibly rich; I cannot explain it. 

18 augusti 1943

"My life has become an uninterrupted dialogue with You, O God, one great dialogue.

Sometimes when I stand in some corner of the camp, my feet planted on Your earth,

my eyes raised towards Your heaven, tears sometimes run down my face, 

tears of deep emotion and gratitude.

At night, too, when I lie in my bed and rest in You, O God, 

tears of gratitude run down my face, and that is my prayer."

2 september 1943

How terribly young we were only a year ago on this heath, Maria! 

Now we've grown a little older.

We hardly realise it ourselves: we have become marked by suffering for a whole lifetime. 

And yet life in its unfathomable depths is so wonderfully good, Maria -

I have come back to that time and again.

And if we just care enough, God is in safe hands with us despite everything, Maria. 

15 september 1943

Opening the Bible at random I find this: "The Lord is my high tower."

I am sitting on my rucksack in the middle of a full freight car. 

Father, Mother, and Mischa are a few cars away. 

In the end, the departure came without warning. 

On sudden special orders from The Hague.

We left the camp singing, Father and Mother firmly and calmly, Mischa, too.

We shall be travelling for three days. Thank you for all your kindness and care. 

Friends left behind will still be writing to Amsterdam; 

perhaps you will hear something from them. 

Or from my last letter from camp.

Goodbye for now from the four of us. 

Etty

Det sista kortet, kastades ut från tåget av Etty och hittades av bönder som postade det. 

   Etty Hillesum dog i Auschwitz den 30 november 1943.  

Jesus må ha dött för våra synder skull.

   Men vad betyder det om vi fortsätter att leva och döda och kriga och avhumanisera? 

   Då var det Auschwitz, och vad lärde vi oss? 

Nu står vi här vid korset igen! 

   Varje dag finns det ett kors, eller oräkneliga, som människor vandrar mot.

  

Feminin nattvard

Medan de åt tog Jesus ett bröd, och efter att ha läst tackbönen bröt han det, gav åt sina lärjungar och sade: »Tag och ät, detta är min kropp.« Och han tog en bägare, och efter att ha tackat Gud gav han den åt dem och sade: »Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse. (Matt 26:26-28)

Även här finns det ett sammanhang som den här situationen är en följd av. 

   Återigen finns ett fördjupande att finna. 

   Ett sammankopplande. 

   

Många av de gnostiska texterna som bannlystes av den katolska kyrkan, målade en annan bild av det tidiga kristna gudstjänstlivet, skriver Seren och Azra Bertrand i Magdalene Mysteries - The Left-Hand Path of the Feminine Christ.

   Vissa gnostiska grupper hade ofta kvinnliga präster och några använde sig av en "feminine eucharist" som hade funnits sedan länge. 

   I den apokryfa texten "Acts of Thomas", beskrivs hur Thomas, en av Jesus lärjungar, tillkallade en feminin gudomlighet att presidera över nattvarden:

"Come, Lady, you who understand the mysteries of the chosen one, 

Come, Lady, you who share in all the contests of the noble athlete, 

Come, Respite, you who reveal the magnitude of every greatness, 

Come, Lady, you who make manifest what is secret and render visible what is hidden; 

the sacred dove which gives birth to twin nestlings. 

Come, hidden Mother; Come, Lady, you who are manifest in your own activities. 

... 

Come and share with us in this eucharist that we make in your name 

and in the love by which we are united at your summons."

And when he had spoken, 

he marked the sign of the cross on the bread, broke it and began to distribute it.

(...) 

"Bread of life ... bread who fills hungry souls with your blessing: 

You are the one who has been deemed worthy to receive a gift ... 

that those who eat of you might be immortal. 

We pronounce over you the name of the Mother, of an ineffable mystery, 

and of the hidden authorities and powers: we pronounce over you your name Jesus."

Seren och Azra Bertrand skriver att den heliga feminina nattvarden existerar på olika nivåer. 

   Vår ursprungliga upplevelse som nyfödda barn, som ligger på den djupaste nivån i våra cellminnen, är att varje molekyl i vår kropp kommer från vår mänskliga moder. 

   Varje cell, vår materia (matter), kommer från moderkakans blod, och senare bröstmjölken, från vår moder (mater).

   Vår första levda biologiska upplevelse är att vara ett med Modern, i djup symbios i hennes livmoder. 

Den feminina nattvarden expanderar oss från relationen till vår mänskliga moder, till den större världens Moder.  

   Vi är också ett med Moder Jord, och en Kosmisk Moder.

   Vi är beroende av både näring från den fysiska världen och spirituella världar.

Brödet som föder oss är kroppen och mjölken av Moder Jord.

   När vi äter av hennes växter och djur, blir vi henne. 

   Och om vi vill, kan vi också låta det expandera ut i universum. 

   När vi en mörk natt spanar ut över "the Milky Way galaxy", detta vita band av stjärnor som fått sitt namn för att det liknar Moderns himmelska bröstmjölk. 

   Där det grekiska ordet för galax, galaktos, betyder just mjölk. 

Seren och Azra Bertrand skriver att blodet, i förhistorisk tid var en gåva från de heliga kvinnorna.

   Menstruationen var den månatliga frukten från månen, Livets Träds blomning.

   Ursprungligen hälldes mensblod över heliga stenar.

   Senare blev det blodet från hondjur som manliga präster offrade och stenarna ersattes med altare i tempel.

   Tidigare i veckan skrev jag mer om just menstruationens roll i relation till synd och rening. 

Brödet som representant för gudinnans kropp och den näring vi får från det som växer på Moder Jord, har alltså använts i många tusen år innan det lånades av kristendomen för att representera Jesus kropp i nattvarden. 

   Förmodligen visste både Jesus och de tidiga kristna om den här kopplingen. 

En del av de historiska källor som finns är ju ord som skrivits för att anklaga för kätteri.

   Irenaeus skrev i Against Heresies om den gnostiska gruppen Marcosians.

   De trodde att den feminina gudomligheten Charis, en personifikation av nåden, skulle droppa sitt eget blod i vinet i nattvardskalken.

   De sa inför nattvarden:

May the Charis who is before all things, and who transcends all knowledge and speech, 

fill thine inner being, and multiply in thee her own knowledge, 

by sowing the grain of mustard seed in thee as in good soil.

Vad vill jag med allt det här? 

   Jag vill visa på att det finns orsak att inte bara säga, "så här gör vi för att vi alltid gjort så".

   Att det inte går att gömma sig bakom det. 

   Att det finns stor anledning att tro att Jesus också hade en relation till Modern! 

   Till Gudinnan. 

   

Att det är fullt möjligt att integrera en tro på Jesus och en tro på en feminin gudomlighet. 

   Att det inte finns en motsättning här! 

   Att välja till det gudomligt feminina är bara att välja bort patriarkatet, inte att välja bort Jesus eller Kristus.

   

Att låta det gudomligt feminina få finnas tillsammans med det gudomligt maskulina. 

   Och att börja ta reda på vad det verkligen är och innebär.

   Hur de olika energierna samspelar och samskapar. 

   Hur vi kan inspireras att låta dem leda till liv.

   I en tid när vi desperat behöver förändra våra sätt att leva som just nu bidrar till krig och miljöförstöring. 

   

Vi behöver Gudinnan, Modern, relationen till Moder Jord. 

   Jesus visste det, han levde det, han lärde det. 

   Och nu är det dags för oss att åter igen lyfta fram det. 

Själv tänker jag ju att det fanns en orsak till att Jesus instiftade nattvarden som han gjorde. 

   Att han tackade Gud för brödet och för vinet, att han sammankopplade dem med sin kropp och sitt blod, sin förestående död, och att han delade stunden med sina lärjungar. 

   Han sammankopplade sig med tusentals år av tillbedjan av Moder Jord och det renande från synd som regelbundet redan skett.

   Och jag har svårt att tro att han med det menade att vi skulle kasta ut just denna koppling till det feminina. 

I denna tid, tänker jag att det finns en sådan enorm möjlighet i att åter igen stärka kopplingen av vårt nattvardsfirande till omsorgen och vördnaden för Moder Jord och allt som lever på henne. 

   Och att vi kanske också behöver ta det ännu längre och låta det bli en påminnelse om den respekt och omsorg vi behöver ha om det feminina. 

   På alla dess nivåer.

   

Denna Skärtorsdag har jag fördjupat mig i förståelsen för nattvarden som något mycket större än vad jag vetat om.

   Jag kommer i alla fall att uppleva nattvarden annorlunda från nu.

   Vad tänker du? 

   

The Marys

Medan han var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud. Några blev förargade och sade till varandra: »Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga.« Och de grälade på henne. Men Jesus sade: »Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen.« (Mark 14:3-8)

Seren och Azra Bertrand, skriver i sin bok Magdalene Mysteries - The Left-Hand Path of the Feminine Christ: 

   "Next in our journey, we imagine Jesus as a visionary feminist - an awakened man who married a powerful, sexually awakened priestess and was surrounded by a circle of wise women on their own spiritual quest, who financially supported him."

   Hur långt från traditionell kristendomstolkning är inte det!

I Bibeln kan vi läsa om de kvinnor som vandrar med Jesus. 

   Lukas skriver uttryckligen att med Jesus följde några kvinnor, där ibland Maria från Magdala, Johanna - hustru till Herodes förvaltare, Susanna och många andra, "som alla hjälpte dem med sina tillgångar". 

   I en tid när de flesta palestinska kvinnor inte tilläts äga mycket pengar eller driva företag, eller ens lämna sina hus utan en man, har vi alltså dessa kvinnor som är de som ekonomiskt stöttar Jesus och reser runt med honom utan sina äkta män, i en blandad grupp med både män och kvinnor. 

   Ytterst radikalt och hyfsat otänkbart egentligen! 

Kvinnorna är också de som är med vid de mest betydelsefulla tillfällena i Jesus liv. 

   Och ändå skrivs det väldigt lite om dem i de bibeltexter vi har.

   Något som kanske också visar på att det är något med de här kvinnorna som är förbjudet att skriva om. 

Många av de kvinnor som fanns i Jesus närvaro hette Maria!

   Seren och Azra Bertrand benämner dem "the Marys".

   Det var ett vanligt namn på den tiden Miriam eller Maryam, men det var också ett prästinnenamn.

   En titel som kopplades till de feminina mysterierna, då Mar/Ma var ett namn på den gudomliga Modern i många kulturer i det antika mellanöstern. 

Jag tänker när jag läser om det här att det finns så mycket som vi inte vet.

   Vi presenteras en liten tårtbit men runt omkring den finns så mycket mer. 

   Så många kopplingar som det är så intressant att undersöka.

   För mig är det en sådan glädje att få dyka in i det mysteriet.

   Att låta världen öppna sig lite mer.

Det är lite som om vi satts på skygglappar utan att vi vetat om det. 

   Jag upplever det så i alla fall.

   Runt bibeln har det funnits osynliga murar.

   Ingenting annat får komma in och ifrågasätta eller vidga bilden.

Och i det tror jag vi berövats mycket! 

   Och jag undrar om det är av rädsla eller en medveten avgränsning som ärvts vidare genom historien. 

   Från när staketen en gångs sattes upp för vad som är kristendomen.

   Vad som är förståelsen av Bibeln och Jesus och Mariorna.

Många saker står ju där svart på vitt, men jag kan aldrig minnas att någon lyft fram dem. 

   Att det var kvinnorna som bekostade Jesus livsgärning till exempel. 

   Att det var just kvinnorna som var närvarande vid korset, vid graven, som hade en särskild plats i Jesus liv.

   Vi vet det ju, men ingen pratar om det.

   Varför är det fortfarande så?  

Och visst kan det nämnas, men inte med en önskan att förstå vidden av det! 

   Att verkligen se hur det kvinnliga perspektivet medvetet valts bort! 

   Hur betydelsefulla kvinnor nedvärderats och förminskats och avfärdats som prostituerade.

   Och varför det gjordes!

   

Och hur det påverkar oss som presenteras den tolkningen. 

   Vad det gör med oss kvinnor! 

   Hur vår kristendom varit och är en del av att upprätthålla ett patriarkat som jag inte tror gynnar varken kvinnor eller män eller vår jord för den delen. 

Och jag undrar detta. 

   Önskar vår kyrka försvara sin patriarkala ordning för att den faktiskt värderas högt? 

   Är det vår identitet och något vi vill behålla? 

   Jag kan inte se någon annan orsak till att vi inte öppnar upp för ett bejakande av det kvinnliga lärjungeskap och ledarskap som uppenbarligen fanns på Jesus tid! 

   Och som uppmuntrades av Jesus! 

Uppenbarligen har bibeltexter valts ut och anpassats av den rådande makten genom tiderna efter Jesus död. 

   Det kan vi ju till och med prata högt om. 

   Men varför ställer vi oss bakom det även idag? 

Vill Svenska kyrkan vara en patriarkal kyrka? 

   Är den för rädd för konsekvenserna om den skulle öppna upp för andra tolkningar?

   Eller har man helt enkelt inte funderat över det?  

Varför finns det inte en kraftfull feministisk rörelse inom kyrkan? 

   Varför kräver man inte att Gud benämns hen, när vi nu ändå har enats om att Gud inte är en man. 

   Eller har vi ens det? 

Det finns oändligt mycket mer att läsa om Mariorna, om deras koppling till gudinnetraditioner i Egypten.

   Om Jesus tid i Egypten.

   Det är teorier och historiska källor.

   Som mycket annan forskning är det ett pusslande.

   Att läsa mellan raderna och att utläsa något ur det som inte skrivs.  

   Att vara nyfiken och vilja veta mer.

   Att ana något som känns sant och följa tråden vidare.

   Att frimodigt undersöka.  

   

I dag är det Dymmelonsdag, då man dymlar klockorna.

   Man dämpar eller tystar dem för att kliva in i stillheten inför det stora som ska hända under påsken.

   Och jag tänker att det kan få vara en uppmuntran att fundera över vad vi dämpar eller tystar. 

   I vår kyrka, i vårt samhälle, i våra liv, hos oss själva? 

Judas

Nu närmade sig det osyrade brödets högtid, som kallas påsk. 

Översteprästerna och de skriftlärda sökte efter bästa sättet att röja honom ur vägen – de var rädda för folket. 

Men Satan for in i Judas, som kallades Iskariot och som var en av de tolv. 

Han gick till översteprästerna och officerarna i tempelvakten och talade med dem om hur han skulle kunna utlämna Jesus åt dem. 

De blev glada och erbjöd honom pengar. 

Han gick med på deras anbud och sökte ett tillfälle att utlämna honom utan att folket var med. 

Luk 22:1-6

För mig har det alltid känts som sådant hyckleri att vi fördömt Judas för att ha förrått Jesus, när just det var nödvändigt för att vi skulle få vår påsk med död och uppståndelse. 

   Och jag har också haft svårt att förstå varför Jesus skulle fördöma Judas för det han gjorde när det var nödvändigt och "rätt".

   Och är det inte lite intressant att Satan verkar vara en del av den gudomliga planen? 

   Det har liksom aldrig gått ihop för mig.

Och så hittade jag The Gospel of Judas - On a Night with Judas Iscariot, av Marvin Meyer. 

   En översättning av Judas evangelium med kommentarer. 

   Och här hittar jag en berättelse som känns mer sann för mig. 

   En berättelse med samtal mellan Jesus och Judas under åtta dagar före påskhögtidens början. 

   Jesus till Judas: 

"Tomorrow they will torment the one who bears me.

   I'm telling you the truth, no hand of mortal human will sin against me.

   (...)

   But you will exceed all of them. 

   For you will sacrifice the man who bears me.

   Already your horn has been raised, and your anger has flared up, 

and your star has passed by, and your heart has grown strong."

Judas evangelium (135-144)

Jag har alltid tänkt att Judas gör precis det han ska göra. 

   Det Jesus vill att han ska göra. 

   Att det är ett tungt ok att bära och att han inte klarar av att leva vidare med det. 

Men att det finns en djupare orsak till att det måste ske. 

   Jesus visar på människans djupaste varande som själ.

   En evig själ som lever vidare efter döden. 

   Och Judas kommer att "sacrifice the man who bears me", kroppen som bär honom. 

Det är inte Jesus som person som offras.

   Det är hans kropp. 

Jag tror att det för mig alltid varit lättare att vara en själ än en kropp. 

   Och jag tror att man kan förledas att tro, att själen är det som är viktigt för en troende, medan kroppen bara är vår köttkostym vi går runt i här. 

   Men jag tror inkarnationen är viktig.

   Att det är viktigt att Jesus blev människa och gick runt på jorden i en kropp. 

   Att vi har kroppar. 

Att våra mänskliga upplevelser är viktiga! 

   Varför skulle vi annars ha dessa liv? 

   Varför skulle annars Jesus levt bland oss? 

Men hans kroppens död är ändå viktig!

   Men där är vi inte än. 

   Nu är vi hos Judas, som lyssnar till Jesus. 

"Look, you have been told everything.

Lift up your eyes and behold the cloud and the light within it and the stars surrounding it.

And the star that leads the way, that is your star."

So Judas lifted up his eyes and beheld the luminous cloud. 

And he (Jesus) entered it.

Those standing on the ground heard a voice coming out of the cloud and saying, 

" ... great generation ... image ... and ... in ..."

And Judas saw Jesus no more.

(...)

And they approached Judas and said to him, 

"What are you doing here? You are Jesus's disciple."

He answered them as they wished.

And Judas received some money and handed him over to them.

Judas Evangelium (150-153, 156-157)

Jag tänker på de tvivel Judas måste haft. 

   Han har valt att följa Jesus.

   Han tror på Jesus.

   Han har säkert svårt att förstå vad han menar ofta, men han tror på honom, han fortsätter följa honom.

Och så är han den som ska lämna över Jesus till hans anklagare, hans bödlar. 

Jesus har ju pratat om vad som ska ske. 

   Han har berättat det för dem alla på olika sätt. 

   Men kanske vill de ändå inte tro på det.

   Kanske vill Judas ändå inte tro på det. 

För hur kan man tro på det som är så totalt annorlunda?

   Som går så tvärt emot allt som man lärt sig är vettigt? 

   Hela livet tillsammans med Jesus måste ju ha varit en sådan övning. 

Och det är väl därför det är så svårt att följa i hans fotspår.

   Också som kyrka. 

   För det går ofta så tvärt emot våra instinkter.

   Det kräver en radikalitet och en gemenskap som uppmuntrar till mod. 

Och Judas gör som Jesus vill. 

   Han gör det han ska.

   Han accepterar sin roll i dramat.

På många sätt är ju Judas en förebild för oss. 

   Vad är du villig att göra för det du tror på? 

   För det du "vet" är rätt? 

   För det din Gud ber dig om?

Jag står kvar i mitt mitt-i-mellan.

   Ska jag vara egenföretagare på heltid? 

   Och hur ska jag isf få mer snurr på det? 

   Försöka hitta en tjänst? 

   Skapa mig en tjänst? 

   Hitta andra att samarbeta med? 

Idéer saknar jag inte.

   Inte heller engagemang eller energi.

Jag väntar på att vägen ska visa sig. 

   Inte en stilla väntan där jag sitter och rullar tummarna. 

   Jag försöker vara så lyhörd jag bara kan vara och agera på varje impuls.  

   

Skriver på min bok.

   Målar mina porträtt.

   Uppdaterar hemsidan, LinkedIn. 

   Får roliga förslag från min handläggare på arbetsförmedlingen "Man kan visst sälja konst digitalt numera och tjäna miljoner, det kanske är nåt för dig?".

   Försöker fokusera min energi där den behöver vara.

Blir klarare och klarare över vad jag vill och kan och vem jag är. 

   Gör ibland de obekväma valen för att jag känner att det är rätt. 

   Vet att jag går rätt väg. 

Men ibland bryter tvivlet igenom. 

   Vem är jag att tro att jag vet? 

   Att tro att jag ska kunna gå på tvärs med systemet och få det att fungera? 

   Om det nu är rätt väg, varför händer inget?

   Borde jag inte veta snart? 

   Borde jag istället ge upp och inrätta mig i ledet?

Vågar jag tro på att denna väg som leder till en slags död också kommer leda till en uppståndelse i glädje? 

Jag brukar säga att man inte kan planera uppståndelsen.

   Man kan bara släppa taget och dö och låta det hända. 

   Och jag tycker jag släpper och släpper och släpper. 

Så idag på denna tisdag i Stilla veckan, försöker jag stå kvar i tomrummet mellan. 

   I att ha lämnat något och att vara på väg mot något som jag inte vet något om. 

   Och att vila i tron, även om den inte alls alltid känns så stabil. 

   Jag har valt att följa dig, jag tror på dig, jag litar på dig! 

   

Vad tror du på? 

   Vad tvivlar du om?

   Vad vet du?  

Herstory

Vi kan idag möta en rörelse som försöker rena Maria Magdalena från beskyllningarna om att vara en fallen kvinna. 

   Att hon var en prostituerad, en hora. 

   

Men tänk om det är tvärt om.

   Istället för att tro att vi måste förklara bort den bilden, kanske vi borde gå till botten med den. 

   Förstå varför den inte är ett förminskande av Maria Magdalena.

   Förstå att det är vi som gått på den patriarkala omskrivningen av det heliga till det smutsiga. 

Seren och Azra Bertrand skriver i sin bok Magdalene Mysteries - The Left-Hand Path of the Feminine Christ.

   "So, to be clear, by the honorary term Whore we do not refer to a prostitute, either a secular or sacred one (who exchanges sex for money that is donated to a temple).

   Whore is a title of spiritual sexual power, whispering back to a time when the feminine was revered as the Creatrix."

Söker vi oss tillbaka och tittar på de begrepp vi rör oss med, skiftar något i alla fall för mig, i förståelsen av dem, livet och kristendomen. 

   "Sin was the ancient Akkadian name for the moon and the moon god/dess.

   (...)

   Sin refers to the lunar cycles, and to the process of death, rebirth, and purification through menstruation, which not only clears away the old, but renews our creativity and fertility."

   Skriver de. 

Synd som en rörelse genom död, återfödelse och rening. 

   Som en kreativ kraft och inte ett dömande och ett sonande. 

   En rörelse som finns naturligt i livet för oss människor.

   Som genom förståelse och frikopplad från skam har en så mycket större möjlighet att befria oss till kreativitet och livgivande. 

De beskriver hur det fanns Sin-eaters:

   "Sin-eaters might also eat a ritual meal to magically take on and cleanse the sins of another person - a form of spiritual community service, rooted in the Old Magic.

   (...)

   Jesus is an archetype of a collective sin-eater, offering his body to atone for the sins of everyone - in the form of a cosmic and shamanic world-soul menstruation of all sin.

   Yet the original sin-eaters were menstruating women in their Red Temple." 

För mig händer det något när Jesus sätts in i ett större sammanhang. 

   När han kommer in i något redan pågående.

   En rörelse, som för att vi ska förstå den, kräver att vi intresserar oss för herstory och inte bara history! 

"In the new religion, a male god - Jesus Christ - was given the menstrual powers to redeem us of sin, replacing the sacred renewing womb power of the priestess.

   Now it is his life, his passion, his sacrifice of blood that heals and renews the world. 

   This switch-around where the feminine power of his consort, Mary, as a "Magdalene of the Moon", is attributed to him, tears apart their role as a Divine Christ couple, with deep spiritual consequences.

   For as a man, without a womb, the magical, life-generating, life-healing blood had to be replaced with the blood of sacrifice and death - either human or animal. 

   In Christianity this was symbolized as a Mystic Lamb, bleeding into a sacred chalice."

"The knowing that menstruation was the "blood of salvation" was passed down through secret teachings, or was understood intuitively by mystics.

   Originally, the menstrual blood of the goddess was a salvic substance that was physical and spiritual, to cleanse body and soul, and was administered as a sacrament of Sophia, through the wombs of all women, until it was eventually called the "blood of Christ"."

Tänk om någon hade beskrivit menstruationen så för mig när jag var tonåring. 

   Tänk om vi kvinnor hade fått behålla den heliga tanken om den rening som sker genom våra kroppar. 

   Tänk om mänskligheten hade fått fortsätta att bejaka och hylla den feminina kraften i livet. 

"So, truth be told, MM is both a sinner and a whore. 

   She belongs to a sacred lineage of women who, throughout time, have practiced the Womb, Moon, and Menstrual Mysteries, and who have embodied the Holy Feminine.

   It is time to reclaim their sacred legacy, with no apologies and nothing to repent."

Amen!

Så låt oss idag, denna måndag i Stilla veckan, uppfyllas av ett feminint perspektiv.

   För oss kvinnor, kanske ett fördjupande av vår upplevelse av vår menstruation.

   Den kroppsliga smärta vi upplevt genom den.

   Den skam, oro och det förlöjligande vi kanske utstått på grund av den.

När jag ser tillbaka på ett liv med mens, undrar jag om inte mycket av den smärta jag fysiskt upplevt, kommer av att jag varit avstängd från kroppen.

   Att den kultur vi lever i inte uppmuntrar kontakten med kroppen och dess olika funktioner. 

   Att min upplevelse av att leva i en kvinnokropp inte har visats någon särskild betydelse, annat än som objekt för någons åtrå möjligtvis. 

Min upplevelse är att ju mer jag närmat mig min heliga vrede, slutat ständigt gå runt och hålla in magen, slutat vara så himla behaglig, så har menssmärtorna och min pms minskat. 

   Kanske kan den mensaktivism som finns idag, tas ännu längre i förståelsen av heligheten i "The blood of salvation".

Och för er män, vad händer i dig när du läser det här, när du tänker på det här?  

   För jag har mött män med mensfobi (som den pojkvän jag inte kunde låta bli att göra menskonst till) och jag har mött män som älskar mens. 

   Jag har fått känslan att den livgivande kraften som också visas på av mensen kan ses som skrämmande.

   Eller så är det bara äckligt. 

   Eller upphetsande förbjudet. 

Allt är såklart format av vad vi lär oss och upplever. 

   Och det går ju alltid att lära om! 

   

Frön

Jag känner ett behov av att fördjupa mig och liksom knyta ihop mina trådändar den här påsken.

   I mig snurrar Jesus väg mot kors och uppståndelse, med tankarna om det gudomligt feminina, hur vi handskas med vår jord och våra kroppar, med tankar om en annan ordning, ett annat sätt att leva och vara.  

   Och så fick jag en idé! 

   Att varje dag från denna Palmsöndag fram till uppståndelsen, dela en text och en tanke och kanske en fråga eller något för dig och mig att reflektera över i sökandet efter vår egen sanning.

Kanske känner du också att du vill leva mer sant utifrån dig själv.

   Kanske vill du undersöka vad rörelsen ner i döden och ut i uppståndelse skulle kunna innebära. 

   Kanske vill du hitta nya vägar framåt i livet.

Som vardagsmystiker, tänker jag att vi kan se hur vi kan applicera stilla veckans och påskens bibeltexter i våra liv. 

   Hur vi kan låta dem öppna upp gömda rum i oss.

   Hur vi kan låta dem transformera oss. 

Det här är ingen väl genomtänkt idé.

   Den kom till mig idag och jag har ingen aning om vad varje dag kommer att ge.

   Men jag tycker det ska bli spännande att se och kanske tycker du det också! 

Och Jesus svarade dem: Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas. 

Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. 

Men om det dör ger det rik skörd. 

Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, 

han skall rädda det till ett evigt liv. 

(…) 

Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? 

Nej, det är just för denna stund jag har kommit. 

Joh 12:23-25, 27

Låt oss vandra med Jesus in i Jerusalem. 
   Låt oss med honom vara som vetekornet som faller ner i jorden för att dö. 
   Låt oss dö bort från det som håller oss fångna.
   Begränsade.

Låt oss dö bort från våra gamla personligheter.
   Våra gamla liv.

   Allt det vi behöver släppa taget om.
   Låt oss ge oss själva möjligheten att planteras som de frön vi är för att sedan börja gro och växa upp till de unika växter vi är. 

Alla är vi olika slags frön som växt och växer till olika slags växter.
   Kanske är du, eller är på väg att bli, ett äppelträd som ger rikligt med saftig och näringsrik frukt.
   Eller kanske en solros som sträcker sig mot solen och återspeglar dess värme i världen för alla att ta del av. 
   Kanske en ros som med sin vällukt väcker det gudomligt feminina i världen.
   Kanske en tistel som med sina taggar väcker sin omgivning till liv och rörelse.
   Kanske en tall som sträcker sig mot himlen och stadigt, med andra, bildar det tak som skyddar världen. 

   Kanske ...

Men vi kan gå djupare än så.
   Vi kan också upptäcka vilka andra slags frön som finns i oss.
   Vad vår kropp ger oss ledtrådar till, men som vi inte förstått faktiskt är frön.

Vad vill kroppen säga dig genom smärtan i ditt knä? 
   Finns det något i dig som skaver?  
   Känningen i ländryggen?

   Huvudvärken som envisas med att komma tillbaka?

   

Tänk dig för en stund att det finns frön där. 

   Frön till något som skulle vilja växa i ditt liv.

   Som skulle vilja ta mer plats. 

   Kunskap som kroppen har om dig som du kanske inte tagit del av.

Så, idag på denna första dag av vår gemensamma vandring.

   Ta och känn in din kropp. 

   Låt oss fördjupa oss i inkarnationens mysterium.

   Att vi är gudomliga varelser som vandrar omkring på jorden i dessa fantastiska kroppar.

   

Kanske kan du ta en stund och sätta dig eller lägga dig och liksom skanna igenom kroppen.

   Se om du upptäcker något som pågår där inne som du annars inte har tid att lyssna till. 

   Börja bara med att kärleksfullt och nyfiket upptäcka.

Inte med intentionen att få något obehagligt att försvinna.

   Inte med intentionen att upptäcka vad du behöver förändra. 

   Bara med intentionen att lära känna lite bättre. 

Och om du vill, dela gärna dina reflektioner eller tankar här i en kommentar.