Värdig

Det är prövande att vara i en så här långdragen process. 

   Jag inser att en stor del av det här året kommer jag att ha ägnat åt denna process med domkapitlet. 

   Det började i vintras, fortsatte under våren för att där nå sin peak i slutet av maj, sen genom sommaren och snart in i hösten.

   

Men det har också varit otroligt lärorikt.     

   Och fastän det är ångestfyllt och till viss del förlamande, så kan jag också se hur det långsamma i processen låter mig komma djupare och djupare in i något. 

   Hur jag ser nya lager, kopplar ihop saker, får nya pusselbitar att lägga till det stora. 

   

Och hur jag behandlar mig själv i det ser jag också tydligare. 

   Hur svårt det är ibland att vara kärleksfull och ha omsorg. 

   Hur de där andra rösterna i huvudet blir så starka. 

   "Vem fan tror du att du är?"

   "Sluta gnäll!"

   "Sluta tramsa nu och gör nåt vettigt!"

   "Ryck upp dig!"

   Ja, de säger ju mycket värre saker också, men det orkar jag varken närma mig eller blotta. 

I Mariaevangeliet ber Petrus Maria berätta för dem vad Frälsaren berättat för henne, som han inte delat med dem andra. 

   Och hon berättar. 

   Sedan han undersökt frågorna sa Petrus: 

   "Har Frälsaren talat i hemlighet till en kvinna, och inte öppet, så att vi alla kunde höra? 

   Säkerligen ville han väl inte antyda att hon är mer värdig än vi andra?"

   Maria grät och svarade Petrus:

   "Petrus, min broder, vad tror du? 

   Tror du att jag hittat på alla dessa saker själv, i mitt hjärta, eller att jag ljuger om Frälsaren?"

Meggan Watterson skriver i Maria Magdalena, Den begravda sanningen:

   "Vi har ett problem med värde, och det är över tvåtusen år gammalt. 

   Och vi har dessutom problemet att kvinnor inte blir trodda när de säger det som är sant.

   Jag ser om och om igen samma systematiska problem - att vi inte vet att vi är värdiga att ha en egen röst och att tro på den."

Jag har funderat över vad som håller mig tillbaka. 

   Varje vecka får jag flera mail från människor jag aldrig träffat med stöd och uppmuntrande ord. 

   Många från präster och diakoner. 

   Jag vet att det jag gör inte är ingenting! 

   

Jag vet också att jag blivit illa behandlad och att det tar både tid och energi att bearbeta det.

   Att det inte är konstigt att jag blir som förlamad under tiden och att jag behöver klappa försiktigt på mig själv och ge mig tid. 

   Att det inte är så lätt att vara idérik och produktiv då. 

Meggan Walterson skriver: 

   "De två ord som sticker ut som i eldskrift för mig i den reaktionen är orden 'kvinna' och 'värdig'.

   KVINNA: Han kan inte tro att Jesus skulle välja att avslöja för Maria vad han inte avslöjat för dem.

   Hur kunde hon, Maria, en kvinna (det svagare könet), förtjäna det mer?

   VÄRDIG: Han kan inte heller tro att en kvinna kan vara värdig att få höra en så hemlig lära. Det värde han ifrågasätter är det hos kvinnor, och hos själva kvinnligheten. 

   Hur skulle hon kunna vara värdig en sådan närhet till Kristus?"

Petrus, klippan som kyrkan är byggd på, den förste biskopen. 

Meggan Watterson skriver vidare: 

   "Och sedan gråter Maria. (...) 

   Hon gråter, ja - för man tror henne inte. 

   Hon blir sviken efter att ha anförtrott dem sin hemliga lära, det hon vet i sitt hjärta. 

   Men jag tror att hon också gråter för att hon anförtroddes den läran att förvalta, men nu inser att lärjungarna inte har förmågan att ta emot den. 

   Det är en lära som hon, och bara hon, kan förmedla, av precis det skälet: deras hela världsbild och föreställning om makt skulle bli tvungen att förändras för att de skulle kunna ta emot den.

   

Jag tycker det är lätt att identifiera sig med Maria här. 

   Den som då, enligt den romerska maktstrukturen under första århundradet efter Kristus, betraktades som minst mäktig bland dem. 

   Den Petrus betraktar som den minst värdiga.

   Den som, efter att ha delat med sig av sitt hjärta till dem som hon trodde var vänner, till och med familj, blir sviken. 

   Den som inte blir trodd.

   Och som, efter att ha blivit kallad lögnare, själv blir beskriven i lögner under de nästkommande tvåtusen åren."

Ja, jag tror vi är många kvinnor som kan tycka det är lätt att identifiera oss med Maria här! 

   Som upplevt att våra tankar och ord inte lyssnats till. 

   Hur vi inte setts som värdiga. 

   Hur vi har så innerligt svårt att ta till oss, på djupet, att vi är värdiga! 

   För att vi fortfarande möts av de förminskande männen! 

   De förminskande institutionerna och systemen. 

Men jag fastnar också vid en annan av Meggans meningar. 

   "Deras hela världsbild och föreställning om makt skulle bli tvungen att förändras för att de skulle kunna ta emot den."

   Maria fick ta del av en annan slags kunskap från Jesus för att hon kunde ta till sig den. 

   För att hon var öppen för den och kunde förstå den. 

   Istället för att försöka förstå vad Maria säger, ifrågasätter Petrus henne. 

   Ja, det känner vi ju definitivt igen! 

Säkert var det frustrerande för honom att inte förstå. 

   Och att själv känna sig ifrågasatt i sin ställning som den främste lärjungen. 

   Meggan Watterson menar att Maria kanske var mer älskad av Jesus för att hon visste att hon inte var åtskild från hans kärlek, att hon visste att kärleken fanns inom henne. 

   

Hon skriver:

   Kanske representerar hon "anthropos, ett barn av den sanna mänskligheten - det vill säga den person som kommit ihåg att hon både är fullt ut mänsklig och fullt ut gudomlig.

   Hon är ett flammande ego, och hon är kärlekens eviga själ. 

   Det faktum att hon kunde uppfatta Kristus inom sig bevisar att hon hade smält samman med sin inre ängel, med nous, med själen.

   Hon var det som vi också kan vara."

Ja, för den med världslig makt är det nog skrämmande med budskap som jämställer oss alla.

   Som talar ur kärleken och som bara kan höras ur kärleken i oss själva. 

   Marias är en teologi som visar att vi alla är värdiga.

   Att vi alla är djupt mänskliga och gudomliga. 

   Kvinnor som män! 

Sorgeprocess

Igår fick jag hem ett brev från Kammarkollegiet om att min vigningsrätt dragits in.  

   Ja, det är ju varken något förvånande eller särskilt dramatiskt. 

   Men det är de där konkreta sakerna som visar på det som är. 

   Jag är i en sorgeprocess och jag kommer varv för varv ner i nya lager. 

Samtidigt har vi skrivit på ett överklagande som skickats in idag. 

   En process jag är mycket nyfiken på av flera orsaker. 

   Både vad gäller hur sakfrågan kommer behandlas och bedömas, då vi argumenterar för att det inte finns någon grund för domen alls. 

   Men kanske framför allt vad hela den här processen blottlägger. 

För mig är det ju tydligt att allt det här visar på precis det jag försöker beskriva.

   Vad som händer när man manövrerat ut det feminina. 

   Och jag märker det i mig själv också.

   Hur de här lagren jag rör mig igenom ytterligare bryter bort gamla föreställningar och stelnade former. 

Det är en slags befrielse, absolut! 

   Inte från kyrkan, eller från att vara präst.

   Utan från institutionen kyrkan och den instängande prästrollen. 

Redan när jag skrev min bok gick jag noggrant igenom raderna i ordningen för vår prästvigning. 

   Jag hittade de motsättningar som jag brottats med genom åren. 

   Och det är definitivt något annat att verkligen gå in i raderna när man varit präst ett tag.

   När orden fått kött och blod.

   

Vad är det att förverkliga sin kallelse med Kristus som förebild?

   Om man verkligen tar det på allvar, som vi väl bör. 

   Tydligen kan det leda en ut ur kyrkan också. 

Det är prästvigningstider just nu, så frågan blir ju extra aktuell. 

   Många är de jubileumsposter som farit förbi "Idag är det X år sen jag prästvigdes ... ".

   Mitt flöde har fyllts av bilder på glada nyprästvigda, på stolta biskopar, i flera dagar nu.

   

Någon skrev att det snart var dags för prästexamen kring den nya boken om nattvarden som kommit. 

   Och jag var nära att skriva som en kommentar att var noga med att klargöra vilka ord som är tillåtna att använda när ni pratar om den för annars kan kragen ryka igen. 

Och återigen så är det ju väl regisserat.

   Inte för att vara sadistiskt, utan för att det tar mig ännu djupare ner. 

   Inte i mina tankar, utan i mina känslor, i kroppen. 

   Illamående, gråtattacker, en enorm trötthet, ångest.

   

Mycket ångest har det varit den senaste veckan.

   Något som försöker bryta sig loss.

   En helig vrede som jag anar, men inte riktigt känner än. 

   För det är inte riktigt dags än.

   

Sorgen har verkligen olika faser och idag tänker jag en del på varför jag ville bli präst och vad en präst är för mig. 

   Jag är stolt att jag följt mitt kall, följt Gud.

   För mina år som fängelsepräst, men också att jag varit villig att gå vidare när det varit dags. 

   Att jag tog tjänstledigt och pilgrimsvandrade.

   Att jag försökt skapa mer av en kyrka för själen, för det höll jag ju på med redan för över 10 år sen. 

   Att jag i alla tjänster jag haft arbetat med fördjupning och att föra in mer av en levande Gud.

   Att mitt nav varit själavården i alla olika former.

   Att tron handlat om relation och varit fokuserad kring det som är gott för människan.

   Ja, det finns absolut en röd tråd.  

Och när jag sörjer så är det inte för att jag är i något slags motstånd mot att jag är just här, just nu. 

   Jag ser Gud i det här också! 

   Verkligen! 

   Och att få sörja är en del av det. 

   Sorgen är en del av vägen framåt och den läker också. 

För det finns mycket osörjd sorg i mig kopplad till kyrkan och den får nu smälta bort. 

   Och inte bara sorg; all oro, ängslighet och rädsla kopplad till kyrkan. 

   Jag ser all kraft jag förlorat när jag försökt inordna mig, ägnat så mycket energi åt att känna av och känna in och anpassa mig.

   

Samtidigt som den Kristus som är min förebild, har lockat mig att vara sann, att bryta formen, att följa Gud. 

   Går det här enkelt för er andra präster, drar de här krafterna åt samma håll? 

   Min känsla när jag pratar med många andra präster är att man får hitta en lagomväg som fungerar för en. 

   Man fokuserar på det goda man upplever sig kunna göra i sin tjänst och så får det överväga annat med kyrkan som skaver. 

Åh, vad det skulle vara spännande att få tala öppet och fritt och sant med präster, där ingen risk för konsekvenser finns. 

   Jag tror det finns så mycket gott och spännande och livgivande som skulle kunna komma ur det. 

   Eller det kan jag ju ana eftersom jag har såna samtal och haft genom åren och bara kan tänka mig vad de skulle kunna öppna upp för om utrymme fanns. 

   Och jag tycker det är sorgligt att kyrkan inte är intresserad av det utan hellre agerar gränsvakt och tystar ner! 

Men nu är överklagandet insänt och jag gör mig redo för nästa rond.

   Fortfarande med Kristus som förebild! 

Avkragad

Stora delar av den här texten skrev jag innan jag avkragades. 

   Delar av den faktiskt samma dag, men tidigare på dagen. 

   Jag har återkommit till den nu igen för att jag vill stanna i den skörhet som fanns och fortfarande finns. 

   

Det finns så många lager i mig. 

   Det finns den starka kärlekskrigaren som inte kommer vika sig en millimeter. 

   Där den heliga vreden blossar. 

   Men det finns också den väldigt besvikna och sorgsna människan som blivit sviken av sin kyrkas herdar! 

   

Ja, mina herdar, de som skulle värna mig, skydda mig.  

   Men som istället försökte hitta det de kunde sätta dit mig för.

   Göra sig av med mig för.

   Det är min upplevelse. 

   Eller som helt enkelt inte kommit med stöd. 

   

Såhär skrev jag innan.

Den här processen med domkapitlet har intensifierat mina funderingar kring varför jag är präst i Svenska kyrkan. 

   Inte varför jag är präst, det vet jag, det är jag kallad till av det gudomliga!

   Men varför Svenska kyrkan? 

Det ställdes på sin spets när jag var i Ockelbo nyligen, på en kulturell salong där jag samtalade med David Thurfjell och Simone Kotva om kristendom och folktro, en religionshistoriker och en religionsfilosof. 

   Simone berättade om ett mycket spännande begrepp som heter "Christic", skilt från "Christian". 

   Det vill säga det som är relaterat till Kristus.

   Att det kan vara skilt från det som är kristet. 

   Så väldigt intressant. 

Vi pratade mycket om vad kyrkan och kristendomen är och jag funderar, är det patriarkala kanske något som hör till kristendomen. 

   Går det kanske inte ens att förändra. 

   Är en feministisk kyrka helt enkelt en motsägelse. 

   

Fastän det skulle kunna vara "Christic". 

   Något Kristus skulle stå bakom! 

   Kristus som knappast är patriarkal! 

Den här processen har gjort mig den stora tjänsten att bränna igenom alla illusioner. 

   De illusioner jag haft om att kyrkan är byggd på kärleksbudskapet. 

   Om att kyrkan vill gå i Jesu fotspår. 

   Om att kyrkan är något att se upp till eller önska att bli bekräftad av. 

   Och då menar jag institutionen kyrkan och inte den kyrkan som är byggd av levande stenar, den som du och jag ingår i! 

Alla känslomässiga band jag haft till den kyrkan har kapats. 

   Det är en institution och ska behandlas som det. 

   Den äger ingen makt över mig. 

   Den har olika funktioner vi kan använda oss av och stödja, men den har ingen själ. 

Kristi hjärta bultar inte i den kyrkan! 

   Det bultar i världen! 

   Det bultar i människor både inom och utanför kyrkan! 

   Jag har trott att vi i kyrkan försökt uppmuntra och inspirera varandra att mer låta det hjärtat bulta, men det är absolut ingen självklarhet.

Hanna Stenström skriver i sin recension av min bok Helig vrede - Ett evangelium i Svensk kyrkotidning, om androcentrismens kollaps. 

   Hon skriver att:

   "Kristna feministers anspråk är (även om de inte använder de orden) att så som kristendomen överlevde geocentrismens och antropocentrismens kollaps kan den överleva androcentrismens kollaps: samtidigt behålla sina särdrag och förändras."

   Men jag är faktiskt inte säker på att det är möjligt! 

Jag börjar tro att kristendomen som abrahamitisk religion är så i grunden patriarkal att det är omöjligt att nå dit. 

   Jag önskar såklart att jag har fel! 

   Visst kan vi få till vissa förändringar, en större mångfald av gudsbilder tex, ett större användande av Moder och hon och så vidare. 

   Men det jag insett är att det feminina inte handlar om bara det, det handlar om strukturer och hierarkier och det syns i arbetssätt och liturgi, klädsel och hur vi rör oss i kyrkorum. 

   

Det handlar om människosyn och relationer, relationer till både människor, djur och natur. 

   Till kroppen. 

   Det skulle krävas ett så omvälvande skifte att jag inte är säker på om det skulle finnas mycket kvar av det vi kallar Kristendom idag. 

Vad jag tror skulle finnas kvar är Jesus dock! 

   Men det är också min insikt i det här. 

   Kyrkan är mer intresserad av att följa kyrkoordningen och Augsburgska bekännelsen än Jesus. 

Jag har tänkt att det är fint att vara präst.

   Att jag är en Guds tjänare, "Det gudomliga Ordets tjänare". 

   Men kyrkan vill att jag är kyrkans tjänare och det är något annat! 

Min själ vill ha frihet! 

   Frihet att tjäna det gudomliga! 

   Följa Jesus! 

   

Följa Gud som också är Gudinnan, som är livet, det livgivande.           

   Jag har sålt min själ till kyrkan och nu får jag tillbaka den. 

   Ska det behöva kännas så? 

Utifrån Jesus skapades en ny religion, Kristendomen. 

   Jesus var jude och kunnig om Torah. 

   Han ville både upprätthålla och förnya. 

   Men på de områden där han bröt med det gamla, vände det upp och ner, inte nödvändigtvis på Judendomen utan på det stelnade som uppenbarligen kan uppstå inom alla religioner, så är jag inte så säker på att Kristendomen förvaltat det på bästa sätt. 

Varför Jesus, kan jag tänka. 

   Varför hänger jag kvar i Jesus?

   Varför släpper jag inte också Jesus och väljer bara Gudinnan? 

För att han talar till mig.

   För att han sitter här framför mig, tittar mig i ögonen och ler. 

   För att jag en gång lärde känna honom som en envist uppfordrande kärlekskrigare, som jag gillar. 

   Som jag ibland tycker är jättejobbig för att han kräver sanning och närvaro, det går inte att gömma sig. 

   

Men han dömer mig inte när jag inte lyckas. 

   Där finns inget dömande alls! 

   Bara en önskan om mer liv. 

Så är dagen här, jag ska möta biskopen för att få veta deras beslut. 

Jag känner mig ganska trött och sorgsen, inser att jag nog känner mig väldigt besviken på kyrkan. 

Lite naiv känner jag mig också som trott bättre om dem, men det är ju inte konstigt. 

Oavsett vad de beslutat, så är det ju något slags avgörande idag. 

En brytpunkt. 

Om de "frikänner", så har de ju på ett sätt utsatt mig för nästan 5 månader av plåga för ingenting och det är skit. 

Om jag får någon påföljd så kommer jag överklaga och då fortsätter processen. 

Oavsett så är det ju något slags avgörande i min relation till kyrkan. 

 

Det goda som kan komma ur det är att fler får upp ögonen för hur det fungerar och att det kanske kan bidra till förändring. 

Men för mig har jag svårt att se hur biskopen skulle kunna göra något som kan laga det som gått sönder. 

Om han ens skulle vara intresserad. 

Jag tänker inte ha prästkrage på mig idag. 

Haft det vid de andra två tillfällena, men idag tänker jag bara vara jag! 

Det känns som om något dör idag. 

Så jag får släppa taget och vänta in uppståndelsen!

Och ja, något dog, jag blev avkragad. 

   Men mer än det så dog nog min tilltro till kyrkan helt. 

Jag är en enskild människa. 

   Jag har varit präst i 14 år.

   Mitt främsta kall och mina viktigast arbetsuppgifter har varit som fängelsepräst.

   

Jag har mött människor i deras djupaste ångest, i en genomgripande upplevelse av att de är omöjliga att älska. 

   Och jag har kunnat visa dem att det inte är så. 

   Vilken ynnest! 

Jag har fått så otroligt många hälsningar under den här dryga veckan. 

   Präster, teologer, människor har hört av sig och stöttat, varit arga, gråtit. 

   "Världen är något förändrad" skrev någon. 

   

Många oroar sig, "Vad kan vi nu säga?". 

   Och här väcks min heliga vrede, för Jesus hade ALDRIG stått bakom det här! 

   Att blivande präster och nuvarande, ska behöva vara rädda att prata om något som har med vår tro att göra, och riskera att bli utkastade! 

Att vara närvarande i sin tro och i sin själ innebär att vara skyddslös, blottad. 

   Rå och totalt närvarande, inkännande och lyhörd. 

   Dit når vi inte i rädslans kultur!

Vi påpekar ibland, hur ofta orden "Var inte rädd" nämns i Bibeln. 

   Om och om igen, får vi veta att vi inte ska vara rädda. 

   Men det är inte vad kyrkan nu säger! 

   

Det gudomliga kallar oss, dig och mig! 

   Ansikte mot ansikte möts vi av en kärlek som bär allt. 

   En kärlek som aldrig väjer, som aldrig tvekar att säga DU! 

   Du, jag ser dig! 

   Var inte rädd! 

Artiklar om avkragande

Den 29e maj fick jag beskedet från biskopen att Domkapitlet i Stockholms stift beslutat att obehörigförklara mig, det vill säga avkraga mig.

   Detta på grund av min nattvardssyn! 

   Kyrkans tidning och tidningen Dagen hörde av sig med frågor och det här är mina svar på dem för den som inte kan läsa artiklarna!

   (Då frågorna rör sig kring samma områden blir det lite upprepningar.) 

Frågor från Kyrkans tidning:

Hur ser du på beslutet?

Jag ser det som en tydlig markering från domkapitlets sida i hur vi som är vigda i kyrkan kan prata med varandra om till exempel sakramenten och det tror jag kommer få stora konsekvenser.
 
Domkapitlet tar fasta på att du har en annan syn på nattvarden än vad Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära innebär, vad tänker du om det?

Jag tycker det är ganska anmärkningsvärt då det inte är en fråga jag drivit över huvud taget och jag upplever inte heller att jag har en avvikande syn på nattvarden, utan har alltid följt Svenska kyrkans ordning. 
   Biskop Andreas säger i er tidigare artikel att jag har beskrivit nattvarden som något människoskapat ”medan vi tror att den är instiftad av Kristus”. 

   I det ursprungliga inlägget jag skrev på facebook som jag blev anmäld för, skrev jag ordagrant ”Långt innan Jesus instiftade nattvarden den där kvällen ...", så det motsätter jag mig ju knappast. 

   Däremot höll Jesus inte i några högmässor enligt handboken utan vi har sen skapat de ritualer vi har idag. 
 
Domkapitlet prövar inte de andra delarna (din längtan efter det gudomligt feminina, medverkan i Love is blind och din egen coach-verksamhet tex). 

   Hur ser du på det?

Vi har ju pratat ytterst lite om det gudomligt feminina i den här processen, min upplevelse är att de inte varit särskilt intresserade av att prata om det alls. 

   Vad gäller de andra frågorna så har de ju diskuterats omfattande i processen och de skriver också om dem i domen på ett sätt som inte innehåller några fortsatta anklagelser. 
 
Hur tycker du att domkapitlet hanterat handläggningen av ditt ärende?

Jag är väldigt besviken på hur ärendet hanterats. 

   Är det så här ärenden normalt hanteras tycker jag det är väldigt problematiskt. 

   Jag har under processens gång påpekat att det varit både rättsosäkert och oempatiskt och det har tyvärr fortsatt på samma sätt. 
 
Hur tänker du kring att du inte längre är präst i Svenska kyrkan?

Jag tycker det är ytterst bekymmersamt att man kan avfärdas så lätt! 

   Att efter 14 år som präst så spelar vad jag gjort under den tiden ingen som helst roll, utan hur de tolkar ett par formuleringar i sin kommunikation med mig under den här processen får leda till något så drastiskt som avkragning! 

   Det gör mig inte bara bekymrad för egen del utan för kyrkans!  
 
Vad kommer du att ägna dig åt nu, kommer du fortsätta med din själsliga coachning?

Jag kommer fortsätta med det jag gjort innan och fortsätta att söka efter möjligheter att tjäna Gud och människorna. 
 
Kommer du överklaga beslutet?

Ja, det kommer jag! 

   Jag tycker det här är väldigt viktiga frågor som jag önskar få prövade och jag vill också lyfta alla de sätt där jag upplever att domkapitlet hanterat ärendet dåligt, för att förhoppningsvis få till en förändring så att inga fler människor ska behöva utsättas för det. 

Frågor från tidningen Dagen: 

Varför tänker du överklaga?

   Är du besviken på att domkapitlet enbart valde att bedöma din nattvardssyn, inte det du anmäldes för, tankar om det gudomligt feminina?

 

Ja, jag kommer överklaga! 

   Jag tycker det är väldigt bekymmersamt att man från domkapitlets sida så lätt kan avfärda någon som varit präst i 14 år, på grund av hur man tolkar ett par formuleringar i den kommunikation som förs under en sådan här process. 

   Jag har själv inte drivit någon fråga om nattvarden och upplever inte att jag har en avvikande syn, utan har alltid följt Svenska kyrkans ordning. 

   Att då bli avkragad på grund av det känns ganska absurt. 

 

Du citerade i din artikel det biskop Andreas säger till Kyrkans tidning, att jag har beskrivit nattvarden som något människoskapat ”medan vi tror att den är instiftad av Kristus”. 

   I det ursprungliga inlägget jag skrev på facebook som jag blev anmäld för, skrev jag ordagrant ”Långt innan Jesus instiftade nattvarden den där kvällen ...", så det motsätter jag mig inte alls. 

   Däremot höll Jesus inte i några högmässor enligt handboken utan vi har skapat de ritualer vi har idag. 

 

Vi har pratat väldigt lite om det gudomligt feminina i den här processen och jag har inte upplevt dem som särskilt intresserade av att prata om det alls. 

   Utifrån det de skrivit i domen om de andra frågorna kan jag inte hitta något som innehåller någon fortsatt anklagelse. 

 

Jag tror att domkapitlets handlande kommer få stora konsekvenser, därför tycker jag också det är viktigt att överklaga. 

   Jag har under processen varit tydlig med att jag upplevt den både rättsosäker och oempatisk och jag tror vi bör fråga oss om det här är den slags kyrka vi vill ha? 

Rent seende

Jag har gått en kurs nyligen, som heter The Way of the Dragon, med Simone Seol. 

   Japp, gick ju inte att låta bli en kurs med ett sånt namn.

   Hon är en businesscoach och typ etisk marknadsföringsguru. 

I alla fall så gjorde jag en övning där som handlar om rent seende.

   Att försöka skala av tolkningar och förutfattade meningar och se det som är. 

   Till exempel i en bild, istället för att säga att det är ett hjärta som står för kärlek, så ser man två böjda linjer som är spegelvända och möter varandra på två ställen. 

   

Jag gjorde övningen och sen tänkte jag inte mer på det. 

   Men så låg jag i sängen på kvällen och precis innan jag skulle somna så var det som att min hjärna klickade till.

   Och min blick skiftade.

Och jag kunde se situationen jag är i med ett lite mer rent seende. 

   Och jag började skratta! 

   För det är så absurt! 

   

De senaste fyra månaderna har jag ägnat åt att hantera min oro och ångest kring den här processen med domkapitlet. 

   Vid senaste mötet så bordlade de frågan och i morgon är det då dags för dem att äntligen ta beslut. 

   Det har varit en seg dryg månad sen senaste mötet med dem och det ska bli skönt att få ett beslut åt något håll, som jag sen kan besluta hur jag vill gå vidare från. 

   Just nu känns det som om jag suttit i limbo. 

   

Vi vet ju att det kan hända, vi som vigs till tjänst i kyrkan. 

   Att det finns ett domkapitel dit vem som helst kan anmäla oss för vad som helst, det lär vi oss tidigt. 

   Och uppmanas att passa oss för. 

   Så det ingår liksom, skulle man kunna säga, att leva med risken om man nu råkar känna sig kallad av Gud att bli präst. 

   Och så helt plötsligt är jag där. 

   Och det drar ju så klart igång en väldig massa inom en. 

När man sen dessutom har en handläggare hos domkapitlet som inte kan börja sina mail med en hälsningsfras utan är så opersonlig det möjligtvis går att bli.

   Och man nekas att ha med sitt fackliga ombud via länk på samtalet. 

   Och under det väldigt allvarliga samtalet möter representanter för kyrkan som frågar en om sakramentssyn och prästroll och ifrågasätter ens omdöme och som för anteckningar som i enstaka meningar tydligen ska sammanfatta de långa utläggningar man haft.

   Och man sen märker att de inte stämmer särskilt bra överens med det man (tack och lov) spelat in från samtalet.

   Och de inte väntar in ens kommentarer till anteckningarna utan går vidare och tar beslut om att skapa ett ärende utan dem, trots att man fått ett sista datum att komma in med kommentarerna som är långt senare och man därför inte alls är beredd på det.

   Och man sen sitter med 12 domkapitelsledamöter runt ett sammanträdesbord och försöker förklara hur man tänker utifrån ett gärningspåstående de skrivit ihop där det står:

   Genom vad hon gett uttryck för och genom sitt handlande visar Ellen Jakobsson att hon i väsentlig mån avviker från Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse när det gäller synen på nattvarden och prästämbetet. 

   Ellen Jakobsson har också visat brist på omdöme i sitt förhållningssätt till kyrkliga handlingar och tystnadsplikt. 

   Härigenom har Ellen Jakobsson brutit mot sina vigningslöften och i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha.

   Ja, då kan man ju känna sig lite utsatt. 

Detta gärningspåstående är alltså offentligt och skrivs inte som en fråga att utreda utan som ett faktum då domkapitlet ju både är åklagare och domare.

   Som en parentes är jag lite nyfiken på hur man hanterar det i de fall där man "frikänner" personen. 

   Skriver man då uttryckligen ut att "Vi hade fel, NN har INTE i väsentlig mån avvikit från Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse... och NN har alltså INTE brutit mot sina vigningslöften och i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha!" 

Så att stressnivån varit hög under våren är ju inte konstigt.

   Men det som hände den där kvällen var att jag tittade lite på varför jag är här och går igenom det här. 

   Varför jag behövt få magkatarr, en massa kroppsliga stressymtom, fått en panikångestattack i sonens skola och ägnat en massa tid och energi åt att hantera det här. 

   Vad är det egentligen jag har gjort?

    

Jo, jag har skrivit om det gudomligt feminina, om behovet av att också tala om det gudomliga som feminint.

   Jag har skrivit om hur namnet Maria på Jesus tid också kunde vara en prästinnetitel i en Modergudinnas tjänst. 

   Jag har skrivit om hur det fanns sin-eaters och kvinnor som satt i röda tält och genom sin menstruation genomförde reningsriter långt innan Jesus instiftade nattvarden. 

   Jag har försökt väcka en nyfikenhet på att se oss själva i ett större perspektiv, att vidga blicken och inte bara stanna inom den kristna litteraturens trånga staket, då detta staket verkar stänga ute till exempel kunskap om det gudomligt feminina. 

   Jag har varit med och haft en vigsel i en dejtingsåpa där syftet är att människor ska träffa kärleken på djupet utan att distraheras av det ytliga. 

   Jag har erbjudit själslig coachning till människor som velat få hjälp att arbeta lite mer med sig själva. 

   Jamen det måste man ju ändå förstå att det kan ju inte vara okej, här behöver man verkligen ta i med hårhandskarna! 

   Ja, det fick mig att skratta högt! 

Att det lett till djupgående samtal med biskop, stiftsprost och domprost i frågorna, får jag väl ändå se som en komplimang.

Om jag i stället upplevt en omsorg och ett genuint intresse från dessa de tre högsta teologerna i vårt stift, hade jag dock varit lite mer imponerad.

Är det inte lite lustigt att själva förfarandet i den här processen, i sig, visar på feminina brister i vår kyrka som jag velat lyfta fram!

Som avhumaniseringen, lagiskheten, fyrkantigheten och bristen på omsorg och relationsskapande.

Ja, jag tycker det är lite lustigt i alla fall.

En vän sa att det här ju inte är hela kyrkan, och nej, det hoppas jag verkligen.

Men det är kyrkan!

Och just nu är det den enda kyrkan jag möts av!

När vi prästvigs säljer vi vår själ till kyrkan, så känns det.

Vår själ, det vi uttrycker, hur vi lever, "de äger" oss.

Och om kyrkan skulle vara den levande organism, byggd av levande stenar, som vi också benämner den i vår prästvigning, så skulle det kanske inte göra något.

Om den skulle vara byggd kring kärleken, kring tillsammansskapandet, kring viljan att mötas, lyfta upp varandra och tilliten till att Gud verkar genom oss alla.

Om den skulle intressera sig för hur just jag och du upplever det gudomliga och vara öppen för att nyfiket utforska med oss.

Och det här handlar inte om "stackars mig som måste gå igenom det här".

Det handlar om större frågor!

Är det så här vi vill att det ska fungera?

Är det verkligen den här kyrkan vi vill ha?

Hur många människor har lämnat kyrkan eller valt att tystna för att passa in?

Hur mycket har kyrkan förlorat på det?

Hur mycket har kyrkans anseende påverkats negativt av det?

Då det verkar vara en väldigt viktig fråga.

   

 Innan jag prästvigdes pratades det om att vår vigning var som den mellan två parter i ett äktenskap. 

   Att jag som präst och kyrkan vigdes samman och att vi båda var parter i en relation.

   Genom åren har jag börjat inse att denna relation verkligen inte är varken jämlik eller ömsesidig. 

Snarare har jag börjat känna att den liknar en väldigt osund relation med ett ojämnt maktförhållande och utövande av kontroll, där en part använder det för att skrämma till tystnad och lydnad. 

   Jag saknar den kärlek och omsorg som en relation mellan vigda borde ha. 

   Det ställs krav på lojalitet, men visas ingen tillbaka. 

Och när jag sitter där själv hemma, ganska ledsen och trött, undrar jag:

   Var det den här kyrkan jag lovade att älska i nöd och lust? 

   Den som inte verkar bry sig om mig ett minsta dugg.

   

Att jobba i kyrkan borde känns bra.

   Att vi tillsammans vill göra vårt bästa att öppna upp för att det här himmelriket Jesus har sagt finns inom oss, också ska få ta plats utanför oss. 

   Och det är inte något litet enkelt. 

   Det kräver mod och engagemang och tillit.

   Det kräver att man vågar leva med hjärtat öppet och i närvaro. 

   Det kräver att vi tillsammans skapar den miljö där det är möjligt! 

Det går inte att predika något som man inte själv lever. 

   Fråga vilken förälder som helst, kommer barnen göra som man säger eller som man gör? 

Revolution

Tack vara den senaste tidens uppståndelse har jag fått samtala med många nya människor om kyrkan och om tron. 

   Vi har fördjupat oss i vad kyrkan egentligen är och vad den skulle kunna vara.

   Jag har fått höra berättelser om att inte känna sig välkommen och om att ha en glöd som inte tas om hand.

   Om sår som tillfogats av "kyrkan", som ännu inte läkt. 

Och det finns så mycket här som jag försöker få fatt i, som jag vill göra något gott av. 

   Jag vet inte vad det Gudomliga vill med det här annat än mer liv och kärlek! 

   Jag har sagt och skrivit saker om staketen jag har så svårt för, men nu upplever jag dem ännu starkare. 

   Staketen som stänger in och också håller oss från det Gudomliga, fastän det ju inte är meningen. 

Vad hände egentligen med den radikala Jesus idéer, undrar jag? 

   Vi talar om frälsning och himmelriket, men sen känns det som om kyrkan själv givit upp om att det ska vara möjligt att uppnå det på det sätt som Jesus pratat om det. 

   Att det är för svårt och radikalt och vi får helt enkelt nöja oss med en lagom-väg. 

Men varför är vi då kyrka? 

   Om vi inte ens tror att det är möjligt att följa Jesus, varför är vi kyrka? 

   

Vår är en evangelisk-luthersk kyrka, en reformatorisk kyrka.

   I samtalet med domkapitlet påpekade jag det och att det är i spänningsfältet mellan att "återge något dess ursprungliga form" och "förnya" som vi rör oss. 

   Min strävan är att försöka förstå mer av hur kvinnorna och tillbedjan av det gudomligt feminina faktiskt kan ha funnits i Jesus närhet.

   Och hur vi kan möta den stora längtan efter mer av det feminina som finns idag, framförallt hos kvinnor.

   Och de stora behoven som vi ser i våra liv, samhällen och i världen, av mer balans mellan maskulint och feminint.

   Och då finns det väldigt många spännande källor att ta del av idag, många av dem utanför den sfär som kallas "kyrklig". 

Men så läste jag dessa rader som prästen Christer Hugo skrivit, om vad det faktiskt innebär att vara en luthersk kyrka och det klarnar ännu mer för mig. 

   På samma gång vara han (Luther, min anm.) förvånansvärt fri i sitt förhållande till bibelns skrifter. 

   Han var inte fundamentalist. 

   Hela bibeln var inte lika viktig. 

   "Was Christum treibet", vad som driver Kristus – det var hans huvudnyckel vid bibeltolkningen.

Han skriver vidare: 

   Därför finns det heller ingen uppräkning i de lutherska bekännelseskrifterna av vilka böcker som ingår i bibelns heliga skrifter. 

   Både på reformert och romerskt-katolskt gjordes sådana kanonkataloger, men lutheranerna värjde sig för fixeringar. 

   Detta är principiellt viktigt; den lutherska kyrkan räknar med en öppen kanon. 

   En öppen kanon – och därmed en kreativ och befriande användning av bibeln, ett bibelbruk i befrielsens tjänst: Guds uppenbarelse är öppen. 

   Vårt sätt att tänka och tala om Gud och det andliga är inte en gång för alla formulerat, fixt och färdigt. 

   Utan vi både får och måste tänka nytt i ständigt nya tider och nya situationer.

   Ja, såklart verkar Gud genom oss också i dessa tider, in i alla de situationer vi lever i! 

Christer Hugo skriver:

   Luthers sätt att förhålla sig till tron – tron som en personlig tolkning, tro som befrielse från den som stänger in, och inte minst tillämpningen av pronomenet "mig" på de stora frågorna – det här rymmer fortfarande sprängstoff, reformatorisk dynamik.

   Här möter återigen en för lutherskt reformatoriskt tänkande speciell öppenhet. 

   En öppenhet som måste innebära att en kyrka som vill stå i reformationens tradition ständigt måste vara beredd att ompröva, omformulera, tänka om, hitta nya vägar. 

   Eftersom kyrkan inte finns till för sin egen skull, utan för människors.

I det lutherska arvet finns en uppfriskande relativism, en välgörande frihet från att leta gudomliga bud och regler för allt. 

   Tio Guds bud, kanonkataloger, kyrkoordningar, strukturer, det kyrkliga ämbetets utformning, gudstjänstordningar – allt sådant tillhör egentligen inte det viktiga. 

   Det måste vara underordnat kyrkans sanna skatt, evangeliet. 

   Ja, även trons formuleringar, symboler och dogmer måste vara underordnade evangeliet. 

   

För det är detta – Kristuserfarenheten, Guds närvaro hos var och en, eller hur man nu vill uttrycka det – det är detta som är det väsentliga.

   Utmaningen för kyrkan i varje ny tid och utmaningen från vårt reformatoriska arv blir därmed inte främst att börja leta i böckerna – bibeln eller andra böcker – efter vad reglerna eller bokstaven säger. 

   I stället anmäler sig den enkla och centrala frågan:

   Vad är det min medmänniska behöver? 

   Eller annorlunda uttryckt: Hur gör vi här och nu för att medmänniskans upprättelse, hopp och framtidstro ska tjänas på bästa sätt?

Jag fick höra på mitt samtal med domkapitlet att reformation är ju bra, men inte revolution, man måste ta det i små steg.

   Mitt svar på det var att problemet är ju att inget händer då.

   Så, jag får nog erkänna, jag är en revolutionär, i gott sällskap med Jesus, Luther och många fler! 

I påståendet fanns också ett försvarande av den patriarkala ordningen, att vi inte bara kan bryta tvärt med den utan att det måste få gå steg för steg. 

   Frågan kvarstår då i mig, vill Svenska kyrkan vara en patriarkal kyrka? 

   Ännu har jag inte mött ett svar som är ett tydligt NEJ! 

Den bestående känslan i den här processen, som jag ju hade även innan, är att vi fastnat i definitioner och dogmer, men tappat bort Jesus. 

   Att människor ska känna igen sig i formuleringar och teologi är viktigare än om det faktiskt speglar vad Jesus sa och gjorde. 

   Att upprätthålla det patriarkala är viktigare än att verka för den befrielse som Jesus kom med. 

Upprättar vi verkligen våra medmänniskor då? 

   Ger det hopp och framtidstro? 

   Jag måste erkänna att jag inte känner mycket av det inför kyrkan idag. 

   

Det finns fantastiska människor och sammanhang inom kyrkan där det görs mycket gott, verkligen för medmänniskan! 

   Men det finns också en dysfunktionalitet i institutionens grund som ofta försvårar det arbetet. 

   En tröghet och ängslan som tar död på mycket frimodighet och många goda initiativ. 

Tänk vilken kyrka vi skulle kunna ha om vi litade till att det gudomliga verkar genom oss alla och att vi inte behövde hålla så förtvivlat hårt i sargerna!

Kan kristendomen ens omfamna det gudomligt feminina, funderar jag vidare? 

   Eller har det blivit för cementerat, de patriarkala strukturerna och tänkandet.

   Har det gudomligt feminina, Gudinnan, naturens cykler, kroppen, intuitionen, känslorna, flödandet, blivit för mycket "det andra"? 

Kanske kräver det en för stor förändring att bejaka det från grunden. 

   För att det krävs ett ordentligt skifte. 

   För att det inte bara handlar om orden utan hela förhållningssättet till det gudomliga, till människan, till naturen, till våra kroppar, till vår sexualitet, till allt det vi kallat synd. 

Kanske skulle det inte ens vara kristendomen då. 

   Även om vi behåller Jesus och Kristus. 

   Och ännu mer verkar i Jesus tjänst! 

För att nå dit behöver vi nog dö bort från det vi trott varit sant och uppstå till något nytt.

   Sanningen ska göra er fria! 

   Dö bort från den stelnade formen och upptäcka en ny. 

   Hur den ska se ut vet jag inte. 

   Men jag är gärna med och upptäcker den!