Avkragad

Stora delar av den här texten skrev jag innan jag avkragades. 

   Delar av den faktiskt samma dag, men tidigare på dagen. 

   Jag har återkommit till den nu igen för att jag vill stanna i den skörhet som fanns och fortfarande finns. 

   

Det finns så många lager i mig. 

   Det finns den starka kärlekskrigaren som inte kommer vika sig en millimeter. 

   Där den heliga vreden blossar. 

   Men det finns också den väldigt besvikna och sorgsna människan som blivit sviken av sin kyrkas herdar! 

   

Ja, mina herdar, de som skulle värna mig, skydda mig.  

   Men som istället försökte hitta det de kunde sätta dit mig för.

   Göra sig av med mig för.

   Det är min upplevelse. 

   Eller som helt enkelt inte kommit med stöd. 

   

Såhär skrev jag innan.

Den här processen med domkapitlet har intensifierat mina funderingar kring varför jag är präst i Svenska kyrkan. 

   Inte varför jag är präst, det vet jag, det är jag kallad till av det gudomliga!

   Men varför Svenska kyrkan? 

Det ställdes på sin spets när jag var i Ockelbo nyligen, på en kulturell salong där jag samtalade med David Thurfjell och Simone Kotva om kristendom och folktro, en religionshistoriker och en religionsfilosof. 

   Simone berättade om ett mycket spännande begrepp som heter "Christic", skilt från "Christian". 

   Det vill säga det som är relaterat till Kristus.

   Att det kan vara skilt från det som är kristet. 

   Så väldigt intressant. 

Vi pratade mycket om vad kyrkan och kristendomen är och jag funderar, är det patriarkala kanske något som hör till kristendomen. 

   Går det kanske inte ens att förändra. 

   Är en feministisk kyrka helt enkelt en motsägelse. 

   

Fastän det skulle kunna vara "Christic". 

   Något Kristus skulle stå bakom! 

   Kristus som knappast är patriarkal! 

Den här processen har gjort mig den stora tjänsten att bränna igenom alla illusioner. 

   De illusioner jag haft om att kyrkan är byggd på kärleksbudskapet. 

   Om att kyrkan vill gå i Jesu fotspår. 

   Om att kyrkan är något att se upp till eller önska att bli bekräftad av. 

   Och då menar jag institutionen kyrkan och inte den kyrkan som är byggd av levande stenar, den som du och jag ingår i! 

Alla känslomässiga band jag haft till den kyrkan har kapats. 

   Det är en institution och ska behandlas som det. 

   Den äger ingen makt över mig. 

   Den har olika funktioner vi kan använda oss av och stödja, men den har ingen själ. 

Kristi hjärta bultar inte i den kyrkan! 

   Det bultar i världen! 

   Det bultar i människor både inom och utanför kyrkan! 

   Jag har trott att vi i kyrkan försökt uppmuntra och inspirera varandra att mer låta det hjärtat bulta, men det är absolut ingen självklarhet.

Hanna Stenström skriver i sin recension av min bok Helig vrede - Ett evangelium i Svensk kyrkotidning, om androcentrismens kollaps. 

   Hon skriver att:

   "Kristna feministers anspråk är (även om de inte använder de orden) att så som kristendomen överlevde geocentrismens och antropocentrismens kollaps kan den överleva androcentrismens kollaps: samtidigt behålla sina särdrag och förändras."

   Men jag är faktiskt inte säker på att det är möjligt! 

Jag börjar tro att kristendomen som abrahamitisk religion är så i grunden patriarkal att det är omöjligt att nå dit. 

   Jag önskar såklart att jag har fel! 

   Visst kan vi få till vissa förändringar, en större mångfald av gudsbilder tex, ett större användande av Moder och hon och så vidare. 

   Men det jag insett är att det feminina inte handlar om bara det, det handlar om strukturer och hierarkier och det syns i arbetssätt och liturgi, klädsel och hur vi rör oss i kyrkorum. 

   

Det handlar om människosyn och relationer, relationer till både människor, djur och natur. 

   Till kroppen. 

   Det skulle krävas ett så omvälvande skifte att jag inte är säker på om det skulle finnas mycket kvar av det vi kallar Kristendom idag. 

Vad jag tror skulle finnas kvar är Jesus dock! 

   Men det är också min insikt i det här. 

   Kyrkan är mer intresserad av att följa kyrkoordningen och Augsburgska bekännelsen än Jesus. 

Jag har tänkt att det är fint att vara präst.

   Att jag är en Guds tjänare, "Det gudomliga Ordets tjänare". 

   Men kyrkan vill att jag är kyrkans tjänare och det är något annat! 

Min själ vill ha frihet! 

   Frihet att tjäna det gudomliga! 

   Följa Jesus! 

   

Följa Gud som också är Gudinnan, som är livet, det livgivande.           

   Jag har sålt min själ till kyrkan och nu får jag tillbaka den. 

   Ska det behöva kännas så? 

Utifrån Jesus skapades en ny religion, Kristendomen. 

   Jesus var jude och kunnig om Torah. 

   Han ville både upprätthålla och förnya. 

   Men på de områden där han bröt med det gamla, vände det upp och ner, inte nödvändigtvis på Judendomen utan på det stelnade som uppenbarligen kan uppstå inom alla religioner, så är jag inte så säker på att Kristendomen förvaltat det på bästa sätt. 

Varför Jesus, kan jag tänka. 

   Varför hänger jag kvar i Jesus?

   Varför släpper jag inte också Jesus och väljer bara Gudinnan? 

För att han talar till mig.

   För att han sitter här framför mig, tittar mig i ögonen och ler. 

   För att jag en gång lärde känna honom som en envist uppfordrande kärlekskrigare, som jag gillar. 

   Som jag ibland tycker är jättejobbig för att han kräver sanning och närvaro, det går inte att gömma sig. 

   

Men han dömer mig inte när jag inte lyckas. 

   Där finns inget dömande alls! 

   Bara en önskan om mer liv. 

Så är dagen här, jag ska möta biskopen för att få veta deras beslut. 

Jag känner mig ganska trött och sorgsen, inser att jag nog känner mig väldigt besviken på kyrkan. 

Lite naiv känner jag mig också som trott bättre om dem, men det är ju inte konstigt. 

Oavsett vad de beslutat, så är det ju något slags avgörande idag. 

En brytpunkt. 

Om de "frikänner", så har de ju på ett sätt utsatt mig för nästan 5 månader av plåga för ingenting och det är skit. 

Om jag får någon påföljd så kommer jag överklaga och då fortsätter processen. 

Oavsett så är det ju något slags avgörande i min relation till kyrkan. 

 

Det goda som kan komma ur det är att fler får upp ögonen för hur det fungerar och att det kanske kan bidra till förändring. 

Men för mig har jag svårt att se hur biskopen skulle kunna göra något som kan laga det som gått sönder. 

Om han ens skulle vara intresserad. 

Jag tänker inte ha prästkrage på mig idag. 

Haft det vid de andra två tillfällena, men idag tänker jag bara vara jag! 

Det känns som om något dör idag. 

Så jag får släppa taget och vänta in uppståndelsen!

Och ja, något dog, jag blev avkragad. 

   Men mer än det så dog nog min tilltro till kyrkan helt. 

Jag är en enskild människa. 

   Jag har varit präst i 14 år.

   Mitt främsta kall och mina viktigast arbetsuppgifter har varit som fängelsepräst.

   

Jag har mött människor i deras djupaste ångest, i en genomgripande upplevelse av att de är omöjliga att älska. 

   Och jag har kunnat visa dem att det inte är så. 

   Vilken ynnest! 

Jag har fått så otroligt många hälsningar under den här dryga veckan. 

   Präster, teologer, människor har hört av sig och stöttat, varit arga, gråtit. 

   "Världen är något förändrad" skrev någon. 

   

Många oroar sig, "Vad kan vi nu säga?". 

   Och här väcks min heliga vrede, för Jesus hade ALDRIG stått bakom det här! 

   Att blivande präster och nuvarande, ska behöva vara rädda att prata om något som har med vår tro att göra, och riskera att bli utkastade! 

Att vara närvarande i sin tro och i sin själ innebär att vara skyddslös, blottad. 

   Rå och totalt närvarande, inkännande och lyhörd. 

   Dit når vi inte i rädslans kultur!

Vi påpekar ibland, hur ofta orden "Var inte rädd" nämns i Bibeln. 

   Om och om igen, får vi veta att vi inte ska vara rädda. 

   Men det är inte vad kyrkan nu säger! 

   

Det gudomliga kallar oss, dig och mig! 

   Ansikte mot ansikte möts vi av en kärlek som bär allt. 

   En kärlek som aldrig väjer, som aldrig tvekar att säga DU! 

   Du, jag ser dig! 

   Var inte rädd! 

Artiklar om avkragande

Den 29e maj fick jag beskedet från biskopen att Domkapitlet i Stockholms stift beslutat att obehörigförklara mig, det vill säga avkraga mig.

   Detta på grund av min nattvardssyn! 

   Kyrkans tidning och tidningen Dagen hörde av sig med frågor och det här är mina svar på dem för den som inte kan läsa artiklarna!

   (Då frågorna rör sig kring samma områden blir det lite upprepningar.) 

Frågor från Kyrkans tidning:

Hur ser du på beslutet?

Jag ser det som en tydlig markering från domkapitlets sida i hur vi som är vigda i kyrkan kan prata med varandra om till exempel sakramenten och det tror jag kommer få stora konsekvenser.
 
Domkapitlet tar fasta på att du har en annan syn på nattvarden än vad Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära innebär, vad tänker du om det?

Jag tycker det är ganska anmärkningsvärt då det inte är en fråga jag drivit över huvud taget och jag upplever inte heller att jag har en avvikande syn på nattvarden, utan har alltid följt Svenska kyrkans ordning. 
   Biskop Andreas säger i er tidigare artikel att jag har beskrivit nattvarden som något människoskapat ”medan vi tror att den är instiftad av Kristus”. 

   I det ursprungliga inlägget jag skrev på facebook som jag blev anmäld för, skrev jag ordagrant ”Långt innan Jesus instiftade nattvarden den där kvällen ...", så det motsätter jag mig ju knappast. 

   Däremot höll Jesus inte i några högmässor enligt handboken utan vi har sen skapat de ritualer vi har idag. 
 
Domkapitlet prövar inte de andra delarna (din längtan efter det gudomligt feminina, medverkan i Love is blind och din egen coach-verksamhet tex). 

   Hur ser du på det?

Vi har ju pratat ytterst lite om det gudomligt feminina i den här processen, min upplevelse är att de inte varit särskilt intresserade av att prata om det alls. 

   Vad gäller de andra frågorna så har de ju diskuterats omfattande i processen och de skriver också om dem i domen på ett sätt som inte innehåller några fortsatta anklagelser. 
 
Hur tycker du att domkapitlet hanterat handläggningen av ditt ärende?

Jag är väldigt besviken på hur ärendet hanterats. 

   Är det så här ärenden normalt hanteras tycker jag det är väldigt problematiskt. 

   Jag har under processens gång påpekat att det varit både rättsosäkert och oempatiskt och det har tyvärr fortsatt på samma sätt. 
 
Hur tänker du kring att du inte längre är präst i Svenska kyrkan?

Jag tycker det är ytterst bekymmersamt att man kan avfärdas så lätt! 

   Att efter 14 år som präst så spelar vad jag gjort under den tiden ingen som helst roll, utan hur de tolkar ett par formuleringar i sin kommunikation med mig under den här processen får leda till något så drastiskt som avkragning! 

   Det gör mig inte bara bekymrad för egen del utan för kyrkans!  
 
Vad kommer du att ägna dig åt nu, kommer du fortsätta med din själsliga coachning?

Jag kommer fortsätta med det jag gjort innan och fortsätta att söka efter möjligheter att tjäna Gud och människorna. 
 
Kommer du överklaga beslutet?

Ja, det kommer jag! 

   Jag tycker det här är väldigt viktiga frågor som jag önskar få prövade och jag vill också lyfta alla de sätt där jag upplever att domkapitlet hanterat ärendet dåligt, för att förhoppningsvis få till en förändring så att inga fler människor ska behöva utsättas för det. 

Frågor från tidningen Dagen: 

Varför tänker du överklaga?

   Är du besviken på att domkapitlet enbart valde att bedöma din nattvardssyn, inte det du anmäldes för, tankar om det gudomligt feminina?

 

Ja, jag kommer överklaga! 

   Jag tycker det är väldigt bekymmersamt att man från domkapitlets sida så lätt kan avfärda någon som varit präst i 14 år, på grund av hur man tolkar ett par formuleringar i den kommunikation som förs under en sådan här process. 

   Jag har själv inte drivit någon fråga om nattvarden och upplever inte att jag har en avvikande syn, utan har alltid följt Svenska kyrkans ordning. 

   Att då bli avkragad på grund av det känns ganska absurt. 

 

Du citerade i din artikel det biskop Andreas säger till Kyrkans tidning, att jag har beskrivit nattvarden som något människoskapat ”medan vi tror att den är instiftad av Kristus”. 

   I det ursprungliga inlägget jag skrev på facebook som jag blev anmäld för, skrev jag ordagrant ”Långt innan Jesus instiftade nattvarden den där kvällen ...", så det motsätter jag mig inte alls. 

   Däremot höll Jesus inte i några högmässor enligt handboken utan vi har skapat de ritualer vi har idag. 

 

Vi har pratat väldigt lite om det gudomligt feminina i den här processen och jag har inte upplevt dem som särskilt intresserade av att prata om det alls. 

   Utifrån det de skrivit i domen om de andra frågorna kan jag inte hitta något som innehåller någon fortsatt anklagelse. 

 

Jag tror att domkapitlets handlande kommer få stora konsekvenser, därför tycker jag också det är viktigt att överklaga. 

   Jag har under processen varit tydlig med att jag upplevt den både rättsosäker och oempatisk och jag tror vi bör fråga oss om det här är den slags kyrka vi vill ha? 

Rent seende

Jag har gått en kurs nyligen, som heter The Way of the Dragon, med Simone Seol. 

   Japp, gick ju inte att låta bli en kurs med ett sånt namn.

   Hon är en businesscoach och typ etisk marknadsföringsguru. 

I alla fall så gjorde jag en övning där som handlar om rent seende.

   Att försöka skala av tolkningar och förutfattade meningar och se det som är. 

   Till exempel i en bild, istället för att säga att det är ett hjärta som står för kärlek, så ser man två böjda linjer som är spegelvända och möter varandra på två ställen. 

   

Jag gjorde övningen och sen tänkte jag inte mer på det. 

   Men så låg jag i sängen på kvällen och precis innan jag skulle somna så var det som att min hjärna klickade till.

   Och min blick skiftade.

Och jag kunde se situationen jag är i med ett lite mer rent seende. 

   Och jag började skratta! 

   För det är så absurt! 

   

De senaste fyra månaderna har jag ägnat åt att hantera min oro och ångest kring den här processen med domkapitlet. 

   Vid senaste mötet så bordlade de frågan och i morgon är det då dags för dem att äntligen ta beslut. 

   Det har varit en seg dryg månad sen senaste mötet med dem och det ska bli skönt att få ett beslut åt något håll, som jag sen kan besluta hur jag vill gå vidare från. 

   Just nu känns det som om jag suttit i limbo. 

   

Vi vet ju att det kan hända, vi som vigs till tjänst i kyrkan. 

   Att det finns ett domkapitel dit vem som helst kan anmäla oss för vad som helst, det lär vi oss tidigt. 

   Och uppmanas att passa oss för. 

   Så det ingår liksom, skulle man kunna säga, att leva med risken om man nu råkar känna sig kallad av Gud att bli präst. 

   Och så helt plötsligt är jag där. 

   Och det drar ju så klart igång en väldig massa inom en. 

När man sen dessutom har en handläggare hos domkapitlet som inte kan börja sina mail med en hälsningsfras utan är så opersonlig det möjligtvis går att bli.

   Och man nekas att ha med sitt fackliga ombud via länk på samtalet. 

   Och under det väldigt allvarliga samtalet möter representanter för kyrkan som frågar en om sakramentssyn och prästroll och ifrågasätter ens omdöme och som för anteckningar som i enstaka meningar tydligen ska sammanfatta de långa utläggningar man haft.

   Och man sen märker att de inte stämmer särskilt bra överens med det man (tack och lov) spelat in från samtalet.

   Och de inte väntar in ens kommentarer till anteckningarna utan går vidare och tar beslut om att skapa ett ärende utan dem, trots att man fått ett sista datum att komma in med kommentarerna som är långt senare och man därför inte alls är beredd på det.

   Och man sen sitter med 12 domkapitelsledamöter runt ett sammanträdesbord och försöker förklara hur man tänker utifrån ett gärningspåstående de skrivit ihop där det står:

   Genom vad hon gett uttryck för och genom sitt handlande visar Ellen Jakobsson att hon i väsentlig mån avviker från Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse när det gäller synen på nattvarden och prästämbetet. 

   Ellen Jakobsson har också visat brist på omdöme i sitt förhållningssätt till kyrkliga handlingar och tystnadsplikt. 

   Härigenom har Ellen Jakobsson brutit mot sina vigningslöften och i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha.

   Ja, då kan man ju känna sig lite utsatt. 

Detta gärningspåstående är alltså offentligt och skrivs inte som en fråga att utreda utan som ett faktum då domkapitlet ju både är åklagare och domare.

   Som en parentes är jag lite nyfiken på hur man hanterar det i de fall där man "frikänner" personen. 

   Skriver man då uttryckligen ut att "Vi hade fel, NN har INTE i väsentlig mån avvikit från Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse... och NN har alltså INTE brutit mot sina vigningslöften och i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha!" 

Så att stressnivån varit hög under våren är ju inte konstigt.

   Men det som hände den där kvällen var att jag tittade lite på varför jag är här och går igenom det här. 

   Varför jag behövt få magkatarr, en massa kroppsliga stressymtom, fått en panikångestattack i sonens skola och ägnat en massa tid och energi åt att hantera det här. 

   Vad är det egentligen jag har gjort?

    

Jo, jag har skrivit om det gudomligt feminina, om behovet av att också tala om det gudomliga som feminint.

   Jag har skrivit om hur namnet Maria på Jesus tid också kunde vara en prästinnetitel i en Modergudinnas tjänst. 

   Jag har skrivit om hur det fanns sin-eaters och kvinnor som satt i röda tält och genom sin menstruation genomförde reningsriter långt innan Jesus instiftade nattvarden. 

   Jag har försökt väcka en nyfikenhet på att se oss själva i ett större perspektiv, att vidga blicken och inte bara stanna inom den kristna litteraturens trånga staket, då detta staket verkar stänga ute till exempel kunskap om det gudomligt feminina. 

   Jag har varit med och haft en vigsel i en dejtingsåpa där syftet är att människor ska träffa kärleken på djupet utan att distraheras av det ytliga. 

   Jag har erbjudit själslig coachning till människor som velat få hjälp att arbeta lite mer med sig själva. 

   Jamen det måste man ju ändå förstå att det kan ju inte vara okej, här behöver man verkligen ta i med hårhandskarna! 

   Ja, det fick mig att skratta högt! 

Att det lett till djupgående samtal med biskop, stiftsprost och domprost i frågorna, får jag väl ändå se som en komplimang.

Om jag i stället upplevt en omsorg och ett genuint intresse från dessa de tre högsta teologerna i vårt stift, hade jag dock varit lite mer imponerad.

Är det inte lite lustigt att själva förfarandet i den här processen, i sig, visar på feminina brister i vår kyrka som jag velat lyfta fram!

Som avhumaniseringen, lagiskheten, fyrkantigheten och bristen på omsorg och relationsskapande.

Ja, jag tycker det är lite lustigt i alla fall.

En vän sa att det här ju inte är hela kyrkan, och nej, det hoppas jag verkligen.

Men det är kyrkan!

Och just nu är det den enda kyrkan jag möts av!

När vi prästvigs säljer vi vår själ till kyrkan, så känns det.

Vår själ, det vi uttrycker, hur vi lever, "de äger" oss.

Och om kyrkan skulle vara den levande organism, byggd av levande stenar, som vi också benämner den i vår prästvigning, så skulle det kanske inte göra något.

Om den skulle vara byggd kring kärleken, kring tillsammansskapandet, kring viljan att mötas, lyfta upp varandra och tilliten till att Gud verkar genom oss alla.

Om den skulle intressera sig för hur just jag och du upplever det gudomliga och vara öppen för att nyfiket utforska med oss.

Och det här handlar inte om "stackars mig som måste gå igenom det här".

Det handlar om större frågor!

Är det så här vi vill att det ska fungera?

Är det verkligen den här kyrkan vi vill ha?

Hur många människor har lämnat kyrkan eller valt att tystna för att passa in?

Hur mycket har kyrkan förlorat på det?

Hur mycket har kyrkans anseende påverkats negativt av det?

Då det verkar vara en väldigt viktig fråga.

   

 Innan jag prästvigdes pratades det om att vår vigning var som den mellan två parter i ett äktenskap. 

   Att jag som präst och kyrkan vigdes samman och att vi båda var parter i en relation.

   Genom åren har jag börjat inse att denna relation verkligen inte är varken jämlik eller ömsesidig. 

Snarare har jag börjat känna att den liknar en väldigt osund relation med ett ojämnt maktförhållande och utövande av kontroll, där en part använder det för att skrämma till tystnad och lydnad. 

   Jag saknar den kärlek och omsorg som en relation mellan vigda borde ha. 

   Det ställs krav på lojalitet, men visas ingen tillbaka. 

Och när jag sitter där själv hemma, ganska ledsen och trött, undrar jag:

   Var det den här kyrkan jag lovade att älska i nöd och lust? 

   Den som inte verkar bry sig om mig ett minsta dugg.

   

Att jobba i kyrkan borde känns bra.

   Att vi tillsammans vill göra vårt bästa att öppna upp för att det här himmelriket Jesus har sagt finns inom oss, också ska få ta plats utanför oss. 

   Och det är inte något litet enkelt. 

   Det kräver mod och engagemang och tillit.

   Det kräver att man vågar leva med hjärtat öppet och i närvaro. 

   Det kräver att vi tillsammans skapar den miljö där det är möjligt! 

Det går inte att predika något som man inte själv lever. 

   Fråga vilken förälder som helst, kommer barnen göra som man säger eller som man gör? 

Revolution

Tack vara den senaste tidens uppståndelse har jag fått samtala med många nya människor om kyrkan och om tron. 

   Vi har fördjupat oss i vad kyrkan egentligen är och vad den skulle kunna vara.

   Jag har fått höra berättelser om att inte känna sig välkommen och om att ha en glöd som inte tas om hand.

   Om sår som tillfogats av "kyrkan", som ännu inte läkt. 

Och det finns så mycket här som jag försöker få fatt i, som jag vill göra något gott av. 

   Jag vet inte vad det Gudomliga vill med det här annat än mer liv och kärlek! 

   Jag har sagt och skrivit saker om staketen jag har så svårt för, men nu upplever jag dem ännu starkare. 

   Staketen som stänger in och också håller oss från det Gudomliga, fastän det ju inte är meningen. 

Vad hände egentligen med den radikala Jesus idéer, undrar jag? 

   Vi talar om frälsning och himmelriket, men sen känns det som om kyrkan själv givit upp om att det ska vara möjligt att uppnå det på det sätt som Jesus pratat om det. 

   Att det är för svårt och radikalt och vi får helt enkelt nöja oss med en lagom-väg. 

Men varför är vi då kyrka? 

   Om vi inte ens tror att det är möjligt att följa Jesus, varför är vi kyrka? 

   

Vår är en evangelisk-luthersk kyrka, en reformatorisk kyrka.

   I samtalet med domkapitlet påpekade jag det och att det är i spänningsfältet mellan att "återge något dess ursprungliga form" och "förnya" som vi rör oss. 

   Min strävan är att försöka förstå mer av hur kvinnorna och tillbedjan av det gudomligt feminina faktiskt kan ha funnits i Jesus närhet.

   Och hur vi kan möta den stora längtan efter mer av det feminina som finns idag, framförallt hos kvinnor.

   Och de stora behoven som vi ser i våra liv, samhällen och i världen, av mer balans mellan maskulint och feminint.

   Och då finns det väldigt många spännande källor att ta del av idag, många av dem utanför den sfär som kallas "kyrklig". 

Men så läste jag dessa rader som prästen Christer Hugo skrivit, om vad det faktiskt innebär att vara en luthersk kyrka och det klarnar ännu mer för mig. 

   På samma gång vara han (Luther, min anm.) förvånansvärt fri i sitt förhållande till bibelns skrifter. 

   Han var inte fundamentalist. 

   Hela bibeln var inte lika viktig. 

   "Was Christum treibet", vad som driver Kristus – det var hans huvudnyckel vid bibeltolkningen.

Han skriver vidare: 

   Därför finns det heller ingen uppräkning i de lutherska bekännelseskrifterna av vilka böcker som ingår i bibelns heliga skrifter. 

   Både på reformert och romerskt-katolskt gjordes sådana kanonkataloger, men lutheranerna värjde sig för fixeringar. 

   Detta är principiellt viktigt; den lutherska kyrkan räknar med en öppen kanon. 

   En öppen kanon – och därmed en kreativ och befriande användning av bibeln, ett bibelbruk i befrielsens tjänst: Guds uppenbarelse är öppen. 

   Vårt sätt att tänka och tala om Gud och det andliga är inte en gång för alla formulerat, fixt och färdigt. 

   Utan vi både får och måste tänka nytt i ständigt nya tider och nya situationer.

   Ja, såklart verkar Gud genom oss också i dessa tider, in i alla de situationer vi lever i! 

Christer Hugo skriver:

   Luthers sätt att förhålla sig till tron – tron som en personlig tolkning, tro som befrielse från den som stänger in, och inte minst tillämpningen av pronomenet "mig" på de stora frågorna – det här rymmer fortfarande sprängstoff, reformatorisk dynamik.

   Här möter återigen en för lutherskt reformatoriskt tänkande speciell öppenhet. 

   En öppenhet som måste innebära att en kyrka som vill stå i reformationens tradition ständigt måste vara beredd att ompröva, omformulera, tänka om, hitta nya vägar. 

   Eftersom kyrkan inte finns till för sin egen skull, utan för människors.

I det lutherska arvet finns en uppfriskande relativism, en välgörande frihet från att leta gudomliga bud och regler för allt. 

   Tio Guds bud, kanonkataloger, kyrkoordningar, strukturer, det kyrkliga ämbetets utformning, gudstjänstordningar – allt sådant tillhör egentligen inte det viktiga. 

   Det måste vara underordnat kyrkans sanna skatt, evangeliet. 

   Ja, även trons formuleringar, symboler och dogmer måste vara underordnade evangeliet. 

   

För det är detta – Kristuserfarenheten, Guds närvaro hos var och en, eller hur man nu vill uttrycka det – det är detta som är det väsentliga.

   Utmaningen för kyrkan i varje ny tid och utmaningen från vårt reformatoriska arv blir därmed inte främst att börja leta i böckerna – bibeln eller andra böcker – efter vad reglerna eller bokstaven säger. 

   I stället anmäler sig den enkla och centrala frågan:

   Vad är det min medmänniska behöver? 

   Eller annorlunda uttryckt: Hur gör vi här och nu för att medmänniskans upprättelse, hopp och framtidstro ska tjänas på bästa sätt?

Jag fick höra på mitt samtal med domkapitlet att reformation är ju bra, men inte revolution, man måste ta det i små steg.

   Mitt svar på det var att problemet är ju att inget händer då.

   Så, jag får nog erkänna, jag är en revolutionär, i gott sällskap med Jesus, Luther och många fler! 

I påståendet fanns också ett försvarande av den patriarkala ordningen, att vi inte bara kan bryta tvärt med den utan att det måste få gå steg för steg. 

   Frågan kvarstår då i mig, vill Svenska kyrkan vara en patriarkal kyrka? 

   Ännu har jag inte mött ett svar som är ett tydligt NEJ! 

Den bestående känslan i den här processen, som jag ju hade även innan, är att vi fastnat i definitioner och dogmer, men tappat bort Jesus. 

   Att människor ska känna igen sig i formuleringar och teologi är viktigare än om det faktiskt speglar vad Jesus sa och gjorde. 

   Att upprätthålla det patriarkala är viktigare än att verka för den befrielse som Jesus kom med. 

Upprättar vi verkligen våra medmänniskor då? 

   Ger det hopp och framtidstro? 

   Jag måste erkänna att jag inte känner mycket av det inför kyrkan idag. 

   

Det finns fantastiska människor och sammanhang inom kyrkan där det görs mycket gott, verkligen för medmänniskan! 

   Men det finns också en dysfunktionalitet i institutionens grund som ofta försvårar det arbetet. 

   En tröghet och ängslan som tar död på mycket frimodighet och många goda initiativ. 

Tänk vilken kyrka vi skulle kunna ha om vi litade till att det gudomliga verkar genom oss alla och att vi inte behövde hålla så förtvivlat hårt i sargerna!

Kan kristendomen ens omfamna det gudomligt feminina, funderar jag vidare? 

   Eller har det blivit för cementerat, de patriarkala strukturerna och tänkandet.

   Har det gudomligt feminina, Gudinnan, naturens cykler, kroppen, intuitionen, känslorna, flödandet, blivit för mycket "det andra"? 

Kanske kräver det en för stor förändring att bejaka det från grunden. 

   För att det krävs ett ordentligt skifte. 

   För att det inte bara handlar om orden utan hela förhållningssättet till det gudomliga, till människan, till naturen, till våra kroppar, till vår sexualitet, till allt det vi kallat synd. 

Kanske skulle det inte ens vara kristendomen då. 

   Även om vi behåller Jesus och Kristus. 

   Och ännu mer verkar i Jesus tjänst! 

För att nå dit behöver vi nog dö bort från det vi trott varit sant och uppstå till något nytt.

   Sanningen ska göra er fria! 

   Dö bort från den stelnade formen och upptäcka en ny. 

   Hur den ska se ut vet jag inte. 

   Men jag är gärna med och upptäcker den! 

Kyrkans tidning

Efter det utredande samtal jag kallats till med domkapitlet, valde de att gå vidare och skriva ett gärningspåstående utan att jag godkänt anteckningarna från samtalet eller hunnit inkomma med mina kommentarer till det.

   Något jag gärna velat, då deras ytterst kortfattade sammanfattningar ibland framställde mina svar på ett felaktigt sätt.

   Något jag ju också kan visa på då jag har en inspelning från samtalet.

   

Detta gärningspåstående är nu officiellt och Kyrkans tidning hörde av sig och ville fråga frågor om det. 

   Då de inte kommer publicera mina svar i sin helhet, skriver jag dem också här! 

Hur ser du på att du blivit anmäld och nu utreds av domkapitlet?
   

Det är en ordning vi har i Svenska kyrkan där vem som helst kan anmäla vilken präst eller diakon som helst för vad som helst till domkapitlet och då ska det såklart utredas av dem. 

   Däremot tycker jag det är lite skrämmande hur dåligt processen hanterats och det förvånar mig en del, samt hur det inte finns någon som helst omsorg från kyrkans håll om den som blivit anmäld. 

   Det gör mig väldigt sorgsen.   
 
Det handlar bland annat om ett inlägg du skrivit om Marior på Facebook. 

   Jag förstår att du säger att du vill göra plats för det gudomligt feminina, vad menar du med det?

Jag har länge saknat balansen och helheten i en kyrka där Gud självklart varit en Han under väldigt lång tid. 

   Kristendomen har funnits och finns i patriarkala samhällen där det inte är konstigt att de texter vi finner i Bibeln valts ut, tolkats och översatts av män som har en patriarkal blick. 

   Men med modern språkforskning och annan forskning finner vi nya sätt att översätta ord som förmodligen är närmare ursprungsmeningen och vi finner texter med ny information om tiden Jesus levde på till exempel och det tycker jag är jättespännande. 

I 1 Mos 1:26 står det ”Gud sade: »Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss.” 

   Och så skapades vi människor till män och kvinnor, alla i Guds avbild, av denna Gud som är ett Vi och som inte bara är maskulin. 

   Hur vi benämner det gudomliga avspeglas i hur vi ser på människan och när Gud bara fått vara manlig, förminskar det inte bara Gud och det gudomliga, det gör också något med hur vi ser på män och kvinnor. 

   Och det gör något med hur vi ser på det vi kallar feminina egenskaper, de nedvärderas helt enkelt. 

  

Och om vi ser oss om i världen och i vårt samhälle så ser vi att det spelar roll att vi har manövrerat ut det gudomligt feminina och förminskat det feminina över lag. 

   Vi har stor ohälsa, en osund fixering vid det materiella och status, vi har miljöförstöring, krig, svält och så vidare. 

   Vi har helt enkelt en obalans, och jag är övertygad om att det skulle göra gott för både kvinnor och män, och vår jord, om vi återfick en bättre kontakt med det feminina, med våra kroppar, naturen och moder jord! 

Domkapitlet skriver att du genom ditt handlade och den syn du gett uttryck för avviker från Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse när det gäller synen på nattvarden och prästämbetet. 

   Håller du med om det själv? (Varför/varför inte?)

Jag tänker att det är upp till dem att avgöra. 

   Jag har alltid haft en nyfikenhet och öppenhet och en önskan att söka Gud och det som är gott för människan i det vi gör i kyrkan och problematiserar gärna det jag inte tycker känns bra. 

   Vi har en reformatorisk kyrka som i det både ska ”förnya” och ”återge något dess ursprungliga form” och det är en spännande kombination som förhoppningsvis ger en levande kyrka som både vill titta bakåt och försöka se så klart det bara går på det som varit, men som också vill möta den tid vi lever i nu med alla dess utmaningar. 
 

Vill du själv fortsätta vara präst i Svenska kyrkan?

Jag blev präst för att tjäna Gud och människorna och jag får se var och hur jag bäst upplever att jag kan göra det. 
 
Domkapitlet skriver också att du brustit i omdömet genom ditt förhållningssätt till kyrkliga handlingar. 

   Hur resonerade du kring att medverka i Love is Blind? 

Jag blev tillfrågad av en kyrkoherde i vår kyrka om jag ville vara med i programmet och jag gillar programidén med att mötas utan att se varandra. 

   Att i denna ytliga tid vi lever i, där vi kvickt ska svajpa höger eller vänster, få lära känna varandra utan att påverkas av utseendet. 

   Att få tid att ostört prata och gå på djupet utan att störas av telefonen eller andra människor. 

   Min upplevelse var också att produktionens önskan var att hjälpa sina deltagare att finna en långvarig kärleksrelation och det är väl vad vi som kyrka också önskar! 
 
De skriver att du brustit i din tystnadsplikt, vad är din kommentar till det? 

Att jag inte har det, tystnadsplikten är väldigt viktig för mig! 

   Särskilt när man jobbar som fängelsepräst, vilket jag gjort i flera år, så märker man att det egentligen bara finns en person som de kan tala helt fritt med, som bara finns där för dem och där de vet att inget av det kommer föras vidare. 

   Då öppnar tystnadsplikten upp för samtal att nå helt andra djup. 
 
Vad skulle du önska att utgången blir av ärendet?

Att jag lyckats inspirera någon att tänka lite friare vad gäller det gudomliga och att våga vara nyfiken och utforska. 

   Att lita till den egna känslan och relationen med det gudomliga, att det är hjärtat och tron som är det viktiga. 

   Sen hoppas jag att jag kan bidra till att domkapitlet ser över sina rutiner och arbetar för ett mer medmänskligt hanterande av de människor de handskas med, något som kanske inte så förvånande också hänger ihop med de feminina värdena jag önskar se mer av.  

Draken

Något jag funderat över i många år nu, har aktualiserats med det utredande samtalet jag hade med personer utsedda av domkapitlet här i veckan. 

   För mig har så mycket de senaste åren handlat om att bli mer sann! 

   Att tillåta hela mig att få ta plats. 

   Att våga lita till mitt inre, min inre kompass.

Jag lever mitt liv nära det gudomliga, så är det. 

   Jag försöker också leva nära allt det i mig som är djupt mänskligt! 

   Bli mer tillåtande, förstående och kärleksfull mot mig själv, tillåta mig att vara lite mer okontrollerad. 

   Släppa på den inre pressen och stressen att aldrig göra fel, aldrig vara till besvär, aldrig ta för mycket plats, aldrig ... ja allt det där som andra tycker är besvärligt och jobbigt. 

   För att jag tror att jag på det sättet kan leva mer sant och kärleksfullt! 

   

Nu har jag inte konfronterats med kyrkan på ett tag. 

   Jag slutade min senaste tjänst i den för två år sen och när jag nu återsåg den, insåg jag hur mycket mitt nervsystem ändå lyckats lugna ner sig under de här åren, för att nu åter igen stressas upp. 

   Min hjärna har varit ganska tyst och stilla dagarna efter samtalet, men kroppen har skrikit desto högre. 

I Storkyrkan i Stockholm finns en staty av Sankt Göran och Draken. 

   Jag har jobbat i Storkyrkan en sommar och guidat där, så jag känner den väl.

   Legenden säger att Sankt Göran är den ståtlige riddaren som räddar en prinsessa eller en jungfru, alltså en oskuld, från en hotfull drake. 

   Den blir en symbol för hur godheten vinner över ondskan. 

När jag fördjupat mig i "herstory" istället för "history", har jag läst vidare om hur draken är en symbol för det vilda, otyglade feminina. 

   Och självklart vill då den patriarkala världen att riddaren ska döda den och rädda oskulden från sin vilda sexualitet.

   Rädda den väna prinsessan från hennes egen heliga vrede och önskan att få leva sitt liv som hon väljer. 

   Döda allt det vilda i henne så att hon fogar sig i sin roll. 

   

Så jag vet allt det här.

   Och jag står inför statyn i kyrkan innan jag ska bli utfrågad, på grund av att en man anmält ett inlägg där jag skrivit om det gudomligt feminina.   

   Och jag registrerar drakens närvaro, men är fokuserad på samtalet jag ska ha och tänker inte mer på det. 

Det har som sagt tagit mig några dagar att bearbeta vad som hänt och jag är inte färdig än, processen är ju också långt ifrån färdig. 

   Men vissa frågor vi samtalade kring dyker upp ibland. 

   En är den om att du aldrig kan kliva ur kyrkan (det var inte min formulering) när du är vigd in i den (om du inte blir avkragad eller avkragar dig själv förstås).

   

Det kom som en kommentar till att jag skrivit att jag hela tiden klivit in och ut ur kyrkan, vilket för mig innebär att jag klivit in och ut ur anställningar. 

   Men frågan är vad kommentaren egentligen innebär. 

   "Storebror ser dig", och då menar jag inte Gud! 

   Ja, men om man nu ger sig in det här så vet man ju att det är så, man är alltid präst.

Men borde inte ett tjänande av den Gud som kallar oss till befrielse ge en känsla av frihet? 

   Av att känna att just den jag är har Gud kallat till tjänst! 

   Med allt det som just jag har. 

   

Vad gör det med oss att veta att vi i alla sammanhang i livet behöver väga våra ord och handlingar och fundera på om jag eventuellt kan skada kyrkans anseende genom att säga eller göra det här. 

   Vad gör det med vår frimodighet och nyfikenhet och tillit till det gudomliga? 

   Jag är inte så säker på att det är sunt och jag tror inte att det gynnar kyrkan. 

   

Och det innebär inte att vi inte behöver ta ansvar för vad vi säger och gör.

   Men att känna in vad som känns rätt och gott är en annan sak än att fundera på om jag eventuellt bryter mot något som står i kyrkoordningen eller i någon bekännelseskrift. 

   Samt känna till eventuella fall där det beslutats vara okej att bryta det, som att vi nog inte behöver tro att Maria, Jesus mamma, var oskuld längre till exempel.   

Jag gick från kyrkan med en fortsatt värk i mina ben som lättade mot kvällen, men sen återkom i styrka dagen efter. 

   Och i huvudet fick jag en bild av att benen var fulla av skrikande kvinnor från århundraden tillbaka. 

   Kvinnor som fått nog nu, kvinnor som skrikit i år efter år efter år... 

   

Så jag åkte ut till havet, till den mest läkande och heliga plats jag vet.

   Och jag gick ut på klipporna i skymningen och havet var helt stilla och allt var grått. 

   Och jag lät kvinnorna låna min kropp för att skrika ut sin ilska, frustration, rädsla och smärta, ut över havet. 

   

För deras röster behöver få bli hörda! 

   Och inte bara av havet! 

   Deras skrik behöver skalla över världen, in i våra samhällens och kyrkors alla vrår och blandas med de röster som där fortfarande skriker skrik som inte verkar höras. 

   

Som de mödrar i Gaza som skriker ut sin sorg över förlorade barn.

   Som skriker ut sin rädsla och sin vanmakt. 

   Som skriker efter fred och frihet och rätten till ett människovärdigt liv!

   

För vad är mina upplevelser i jämförelse?

   Jag är otroligt privilegierad som ens kan ställa de här frågorna högt! 

   Som ens lever ett liv där jag kan låta de här frågorna vara viktiga istället för att fokusera på överlevnad.

   Och so what om jag får magkatarr för att det är lite jobbigt! 

   

Vad jag ville med min bok var inte bara förändring i kyrkan utan i vårt samhälle och på vår jord. 

   För jag menar att de här frågorna hänger ihop och att det är viktigt att vi förstår det! 

   Hur vi i religiösa sammanhang fortsätter osynliggöra, förminska och förvanska det feminina får också konsekvenser i våra samhällen. 

Vi kan göra skillnad genom att börja i våra olika situationer och sammanhang på de sätt vi kan.

   Och låta den förändringen sen röra sig utåt som ringar på vattnet.

   Vi kan faktiskt förändra den här världen vi lever i!  

Idag dök bilden av draken som ska dödas där i kyrkan upp i mitt huvud igen.

   Skulpturen står där bredvid altaret i vår domkyrka, bredvid den prästvigdes jag. 

   Då hade jag förstås inte insikt om hur den också kan tolkas, men när jag ser den nu undrar jag om den versionen inte påverkar oss ändå, utan att vi vet om det. 

   

Den här kvinnodraken målade jag i stället nyligen där hemma, i ett behov av att få spruta ut elden jag upplevde frätte sönder min mage i en magkatarr. 

   Allt vi håller inne, stänger till om, känner att vi behöver dölja eller tysta. 

   Eller faktiskt säger utan att någon riktigt hör oss. 

   Borde inte kyrkan vara platsen där allt det ska få komma till tals?

   

Borde det inte vara där vi vill höra perspektiv som påtalar våra olika behov och upplevelser, gällande både våra liv, vad det är att vara människa och hur vi upplever det gudomliga?

   Om jag är skapad till Guds avbild, borde inte kyrkan vara intresserad av att jag blir så mycket JAG jag bara kan bli då? 

   Även om jag är präst?

  

Kvinnodagen

Min pappa tycker om att släktforska och jag har fått ta del av all den information han hittat om mina rötter. 

   Där hittar jag bland andra min farfars mormors farmors mormor Dordi, Häxan i Granbäck, Nilsdotter. 

   Hon föddes i slutet av 1600-talet och när jag söker på henne hittar jag en artikel från Sunne-Bygda, Sunne Hembygdsförenings årsskrift. 

Där står om bondhustrun Dordi Nilsdotter som när hon var 20 år blev anmäld till sockenstämman av sina grannar för trolldom, svordom och trätosamhet. 

   Där beskrivs olika situationer där Dordi hamnat i konflikt med grannar och deras djur sen dött. 

   Nils Nilsson berättar till exempel att han för Dordis "slemma mun" har slagit henne och hur en av hans kor dör strax efteråt.

Dordi uppmanas att frivilligt bekänna och hon beklagar att hon av ungdomligt oförstånd låtit sig förledas av Ris-Annika som "lärt henne att ta inälvorna efter ett självdött kreatur och kasta dem framför dens fähusdörr, som hon har agg till. 

   Samtidigt skall hon säga att 'där skall gå ut lika mycket för honom och det i den lede djävulens namn och genom hans onda konster så sant som solen går upp på Herrens höga himmel´.

   Då skall det första kreatur som kommer ut ofelbart störta och dö.    

   

Att Olofs ko och sugga har dött genom hennes förvållande är Dordi själv övertygad om.

   Men Nils Nilssons ko är hon oskyldig till. 

   Däremot erkänner hon att hon förgjort sex getter och en bock för honom genom trollskott."

   Hon har även på samma sätt skjutit tre getter för Håkan som hämnd för att han och hans hustru varit hårda mot sin legopiga som var Dordis goda vän. 

   Trollskott gör man tydligen genom att ta rester av garn och hår från skinn och trilla det till en kula som sen kastas och befalls fara dit hon vill i djävulens namn. 

Målet uppskjuts till ett extra ting tre månader senare och tills dess förvaras Dordi i fängelse. 

   Väl där tillfrågas Dordi av "allvarstyngda gråhårsmän" om hon haft samtal med djävulen själv om sina onda konster eller om hon farit till de möten han brukar ha med "sådana elaka människor". 

   Dordi nekar till det.

Rätten fäller sitt utslag och då Dordi påkallat djävulens namn och hjälp har hon avvikit från Gud och gått i gemenskap med Satan.

   Hon har gjort sig förtjänt av ett hårt straff, men eftersom ingen människa skadats behöver det inte utdömas dödsstraff, men för säkerhets skull hänskjuts målet till hovrätten.

   Troligen fick hon en viss tid i fängelse på vatten och bröd eller böter, men för en medellös omvandlades det till kroppsstraff, för en kvinna risslitande, att bli piskad på bara skinnet. 

Det finns en annan Dordi som levde på 1600-talet, som det gick värre för, om henne läser jag i Resele-historia.

   När hennes son är 16 år, dör hennes man och hon får själv driva gården. 

   Det är svåra år och när en tiggerska passerar gården börjar de diskutera livets eländigheter. 

   Dordi är orolig för de få djur hon har och tiggerskan ger henne en idé om hur hon kan skydda djuren mot björn och varg. 

   Hon råder Dordi att ta en oblat och blanda i kornas mat, vilket borde ge dem skydd under deras återstående livstid. 

Sonen gifter sig och skaffar barn och när Erik 7 år ligger sjuk i mässlingen berättar farmor Dordi historier från förr och avslöjar då hur hon en gång skyddat sina kor. 

   "Prästen i Sollefteå, herr Olof Noraeus, är känd för sin nit i att leta upp häxor" och när han råkar få höra berättelsen ställs den då 70-åriga Dordi inför tingets 12 nämndemän för att bekänna sin skuld som begåtts 30 år tidigare. 

   "Tinget ser mycket allvarligt på händelsen och bedömer att det är ett brott som bara kan sonas med döden", men remitterar också ärendet till Kungliga Hovrätten i Stockholm.

   Skarprättaren Johan Olofsson kvitterar den 7 april 1677 ut 33 daler och 24 ören i kopparmynt för att han "hafwer justificerat eller afrättat een trållkona efter Kongl. Håfrättens Resolution, Hustru Dordi wid nampn i Forsmo och Eedh Sochen". 

Dessa berättelser och andra, har aktualiserats för mig på senaste tiden, sen jag fick min anmälan till domkapitlet för att ha skrivit om det gudomligt feminina. 

   Inte för att det på något sätt är i närheten av vad dessa kvinnor genomlevde, utan för att min kropp har reagerat på sätt som jag inte riktigt förstått under de här två månaderna.

   Den har gjort ont, domnat, tryckt, värkt, helt enkelt pratat med mig väldigt mycket. 

Dagen innan mitt utredande samtal med de av domkapitlet utsedda personerna, fick jag reda på att mitt fackliga ombud inte tilläts delta i mötet via länk då det skulle påverka samtalsdynamiken negativt om inte alla var fysiskt närvarande. 

   Och något hände i kroppen, jag vet inte om det var droppen. 

   Benen domnade, jag blev illamående, käkarna spände, huvudvärk, ont i bröstet, stressreaktion.

  

Det höll i sig några timmar och mot kvällen övergick det i en väldig värk i benen, höfterna och ovanför skinkorna. 

   Jag sov dåligt på natten då det värkte så, som om jag fått influensan eller hade hög feber, men jag hade ingen feber och kände mig inte sjuk på andra sätt.

   Men det var väldigt tydligt att något pågick i kroppen, kopplat till det här.

   Den ihållande värken höll i sig ett dygn, men den ger sig fortfarande till känna på olika ställen ibland.

En vän berättade om epigenetiken som visar på hur arv och miljö fogas samman i oss och hur trauman i tidigare generationer kan fastna på de gener som sen förs vidare.  

   Jag har tänkt att de reaktioner jag känt inte bara handlar om mig utan att vi har något slags kollektivt minne som triggas av dessa situationer och när hon berättade det så kändes det självklart. 

   Och jag tänkte på Dordi och alla andra kvinnor anklagade för häxerier av kyrka och stat, fängslade, misshandlade och dödade. 

   Att det inte är konstigt om något i min kropp skriker högt att nu är det fara, nu står du ensam inför rätten, även om det bara var två personer jag skulle möta i ett utredande samtal.

Men det handlar inte bara om historiska händelser.

   Även idag är det traumatiskt att ställas till svars och bli ifrågasatt i en organisation där jag redan under studierna hörde varningarna om att passa sig för att bli anmäld till domkapitlet.  

   Det är obehagligt, utelämnande, stressande.

   Och jag kan fundera över det ansvar som avkrävs kyrkans vigda att alltid villigt stå till svars för inte bara det som görs i kyrkans tjänst utan också utanför. 

   Och vilket ansvar kyrkan har för sina vigda, vilken omsorg kyrkan har om sina vigda.

Vi kan inte blunda för den historia vi har i vår kyrka och i vårt land! 

   Vi kan inte blunda för alla de kvinnor som jagats av nitiska präster, dömts och avrättats! 

   För de var inte häxor, de var kvinnor, de var barnmorskor och läkekunniga och trätgiriga! 

   De sa ifrån, tog plats och sa sin mening. 

   De var arga, besvärliga och utmanande. 

   Eller bara helt vanliga. 

Jag ville något med att skriva min bok Helig vrede - Ett evangelium.

   Jag ville berätta om livskraften som finns gömd i oss, som blivit och fortfarande blir så nedtryckt! 

   Om all kunskap som finns i våra kroppar, om hur vi har rätt att stå upp för oss själva och det vi tycker är viktigt. 

   Hur vi får vara besvärliga och kräva att bli behandlade med respekt.  

   

Hur det är dags att vi börjar ta på allvar och läka de sår som förts vidare genom generationer.

   Genom att låta dem bli synliga, berätta om dem, visa på hur de fortfarande gör sig hörda i oss och i våra samhällen. 

   Och låta det leda till förändring här och nu.

   För det behövs! 

Och om jag saknar omsorgen i kyrkan så får jag den alltid från Moder Jord! 

   Ovillkorlig, omslutande, omedelbar! 

   Och jag fick den från min pappa som självklart ställde upp och följde med mig på samtalet! 

   Ovillkorligt, omslutande och omedelbart!